DELA

En syndabock i olja renar inte samvetet

En syndabock är något varje storbolag med självbevarelsedrift håller sig med. Man behöver ha någon att skylla på när det går på tok.
BP-chefen Tony Hayward väntas i skrivande stund meddela om sin avgång från vd-posten. Uppenbarligen är företagets ledning inte nöjd med hans hantering av oljekatastrofen.
Det är knappast ett dugg synd om karln, som både har hög lön och hårda nypor och säkert avgår med en saftig fallskärm som gör att han kan ligga och spotta i taket resten av livet om han vill.

Det intressanta är att orsaken till hans avgång, hans ansvar för oljekatastrofen i Mexikanska gulfen, är högst symboliskt. Det han kan ha gjort fel är att han gjort klumpiga uttalanden kring hanteringen av katastrofen och dess konsekvenser. Som vd hade Tony Hayward inget alls med den fallerande tekniken att göra, inget alls med försöken att få stopp på den sprutande oljan eller de operativa beslut som ledde fram till utsläppet.
Han blir helt enkelt den syndabock som situationen kräver för att företaget, BP, ska kunna fortsätta med sin verksamhet och visa att man tagit itu med problemet, tar saken på allvar, accepterar konsekvenserna och varje annan floskel man kan använda i sammanhanget.

Det finns en dramaturgi för katastrofer som denna, och den dramaturgin kräver en ansvarigs avgång och offentliga förödmjukelse. Sanningen är förstås långt mer komplicerad än så, och långt svårare att hantera.
Den ursprungliga syndabocken, den som gav upphov till uttrycket var faktiskt en bock, en get som enligt judisk tradition symboliskt skickades ut i öknen med samhällets alla skulder och synder fästa vid sig, för att befria och rena människorna från synd.
Vems skuld är det alltså som Tony Hayward får betala?
Styrelsens och ägarnas förstås, som genom vinstkrav och strategiska beslut gjort säkerhetsmarginalerna för verksamheten för små. Där finns de stora syndarna, de som faktiskt kunnat påverka bolagets utveckling i en annan riktning, men valt att låta bli, därför att vinsten varit viktigare än säkerheten.

I andra hand förvisso, men ändå, är vi alla skyldiga. Vi lever i en extremt oljeberoende värld. Trots att vi vet att oljan är på väg att ta slut fortsätter vi att leva som om inget är på väg att hända. Vi vill inte betala mer, vare sig för bensin eller för oljebaserade produkter.
Så länge det finns efterfrågan, en växande sådan, kommer olja att utvinnas på allt svårtillgängligare platser, med allt mer riskfyllda metoder.

En gammal, gammal sanning när det gäller all mänsklig verksamhet är att om något kan gå fel så kommer det förr eller senare, med all säkerhet att göra det.
Varken Tony Hayward eller någon i BPs styrelse ville att deras dyrbara olja skulle spruta ut i havet och förorena både det och stränderna, av den enkla anledningen att de förlorar grymma pengar på det. Det hände eftersom man var beredd att ta stora risker med mycket svåra saker, även det för grymma pengar.

Absolut inget förändras för att en vd får avgå. Hellre kunde oljekatastrofen leda till en växande insikt om att vi lever för farligt just nu, och att det är vårt gemensamma ansvar att förändra.
En hierarki med en syndabockskandidat i toppen, i en extrem girighetskultur, den förändras inte förrän den genomskådas. Låt oss skratta rått åt ett företag som tror att det går att tvätta rent med en stackars bock i utbyte mot miljontals nerkletade fåglar, stränder och vikar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax