En stund i hängmattan är hoppet för stabilitet i staden
En rösts övervikt. En enda. När Mariehamn som bäst behövde en bred överenskommelse om ekonomin i staden stod fullmäktige som mest splittrat.
Efter att stadsstyrelsen i förra veckan röstade igenom sitt förslag om budgetramar för nästa år med en minoritet av ledamöterna hoppades säkerligen mången stadsbo att politikerna i fullmäktige skulle se vikten av breda, snarare än trådsmala, överenskommelser.
Men icke. När staden står inför en av de tuffaste ekonomiska utmaningarna så delades i stället fullmäktige i två halvor. På ena sidan liberaler och sossar, på den andra moderater, centerpartister, obundna och Ålands framtids ledamöter.
Beslutet i sig, det om att spara in två miljoner euro på budgetramarna, där det mesta tas från det sociala och skolan samt från stadsledningens budget, är det svårt att säga så mycket om. Detta av två anledningar. Dels måste stan spara. Dels för att vi inte har den blekaste aning om hur detta kommer att slå mot utbildningen i stan, mot barnomsorg och äldreomsorg.
Dessvärre verkar inte heller stadens politiker veta speciellt mycket om det heller. I debatten talades det om att större klasser inte kan skada eftersom det var större klasser förr. Det talades om att skolmat nog inte är så viktigt eftersom Norge inte står för lunchen på skolorna. Men konkreta konsekvenser av sparbetinget, det kom inte.
Nåja, efter den traditionella ”bokslutsmackan” – vars finansiering man heller inte kunde enas om – får man hoppas att politikerna möjligen kan lägga politisk prestige åt sidan. Låter vi dessutom trötta debatthjärnor vila över sommaren kanske, kanske vi till och med kan få se hur en bred majoritet kan säga att ”här är vår plan för att återuppbygga ekonomin i Ålands enda stad. Vi har insett allvaret och är beredda att jobba tillsammans för det här under flera år framåt till krisen är avvärjd.”
Det är vad stan behöver. Lövtunna majoriteter vars beslut kan rivas upp när blott en ledamot ändrar sig ger ingen stabil grund för stan att vända utvecklingen på.
Så, bästa stadspolitiker, lägg er i hängmattan och ta en funderare på vad ni kan tänka er att offra i era förslag. Kom sedan tillbaka från semestern med öppna sinnen och sätt er ned och prata med varandra.
Det brukar funka.
