En strategi behöver inte långsamt ristas i sten
En bra strategi är kortfattad, tydlig och riktgivande. En åsiktsförklaring.
Och väldigt svår att få fram.
Tre år har sittande landskapsregering hittills ägnat åt att få fram en turismstrategi. Det har ställts spörsmål, hållits debatt och avgivits svar. Nu har en svensk konsult anlitats för att ytterligare fundera på och hyfsa till den turismstrategi som redan ligger mer eller mindre klar och väntar på att läggas fram. Kostnad: 46.000 euro.
Är detta viktigt?
Eller – är turismen viktig?
På den första frågan, om en turismstrategi är viktig, kan man svara ”nja, eventuellt”.
På den andra ett självklart ja. Turismen är en av få näringsgrenar på Åland som har en framtid, men den är tätt förbunden med alla annan samhällsutveckling i landskapet.
Med några års erfarenhet av att läsa och följa upp strategidokument kan jag konstatera att de ofta tar väldigt länge att producera, innehåller så många kompromisser att till och med svärtan bleknar, och nästan alltid går ett ogint öde till mötes. Strategidokument presenteras med flaggor fladdrande, wienerbröd i konferensrummet och ansvarig minister närvarande på presskonferensen.
Sedan får en stackars tjänsteman dokumentet i handen, lägger det på hyllan, och så glöms det saligen bort för det som för dagen och stunden pockar på.
Jag överdriver inte alls. Minns någon vad som står i det alkoholpolitiska programmet? Eller det kulturpolitiska programmet? Eller det etermediapolitiska program som snart ska förnyas?
Nä. Det är fina grejer, men de är till intet förpliktande och används därför inte i någon rimlig proportion till arbetsinsatsen.
Skulle man gräva fram sagda dokument skulle man finna massor av genomtänkta planer, fina formuleringar och vackra strategier. Det kunde rentav uppenbara sig idéer som någon alldeles nyligen presenterat som alldeles nya.
Varför tar det då sådan tid för regeringen att få fram en strategi, och varför jämrar sig oppositionen så hemskt om den? Jo, för att en strategi i bästa fall är en politisk avsiktsförklaring. Den innehåller en riktning, ett beslut om vad som prioriteras av sittande regering, och varför man vill göra som man gör. Allt utredande och konsultande runt omkring är (i sällsynta fall) bakgrundskunskap som behövde införskaffas, annars (i sämsta fall) bara bludder och utfyllnad.
När näringsminister Eliasson (C) nu ska ägna ytterligare ett halvår och ganska mycket pengar på att fixa till något som redan finns, är det en bedrövlig brist på självförtroende. Eliasson kan ju branschen. Han vet vad han vill. Regeringen är förmodligen överens om vilka turismområden man vill satsa på.
Det borde faktiskt inte vara svårare att skriva en strategi än att man kan göra det på, om vi ska vara generösa, en vecka, och det behöver inte vara längre och krångligare än två A4-sidor med franska streck.
Alla förstår att allt inte går som man vill. Alla vet att saker händer. Alla vet att det inte finns pengar till allt. Det man vill veta är vad regeringen vill. Vad man tror på. Vad man tänker satsa på.
För att nu vara tydlig – denna senfärdighet med strategier är inte något som bara drabbat sittande regering. Alla regeringar segar på med sina strategier, och lindar in sina åsikter i så mycket strategibludder att man knappt förstås vad de egentligen vill.
Kom igen, Tobben. Det man vill veta är vad du och regeringen vill. Det behöver väl ingen konsult berätta för er?
