DELA
© Nya Åland

En skäggig hen som manifesterar människokärlek

Hade Conchita Wurst vunnit Eurovision Song Contest om hen varit en ordinär man eller kvinna?
Hade ens en vanlig drag-artist räckt, eller var det kvinnokroppen och skägget i kombination som var tillräckligt provocerande och kittlande?
Är det en skandal och slutet på den västerländska civilisationen, som någon rysk galenpanna till politiker påstår? Är det alls musiken som räknas?

Om vi tar den sista frågan först, så nej. Så har det väl inte varit på länge. Ett jättejippo som Eurovisionen handlar inte om renhet och upphöjdhet, utan om att så yvigt, snyggt, galet och roligt som möjligt i musik och framträdande göra ett avtryck som imponerar på människor från vitt skilda länder och kulturer.
Så, har hela Europa plötsligt börjat älska skäggiga damer och omfamna sina HBTQ-personer? Är kampen för sexuellt självbestämmande vunnen på vår kontinent, för att Conchita Wurst vann en sångtävling som av många karakteriserats som den dåliga smakens och den usla musikens årliga karneval?

Nej, och jo.
Nej, det är klart att inga problem är lösta. Det är klart att förakt och fördomar mot det avvikande finns kvar, i vissa delar av Europa starkare än någonsin.
Och ja. Varje steg som tas, varje gång människor utmanas att se en ny variant av mänskligheten så vidgas perspektivet.

En man som klär sig i kvinnokläder för att underhålla, det är gammalt som gatan. Det har man skrattat åt som en sorts lyteskomik i åratal, samtidigt som man beundrat de pojksmala höfterna och de slanka benen som egentligen inte är typiska för kvinnors anatomi, men som på något vis ändå blivit idealet.
En man/kvinna som är attraktiv både som kvinna och som man, och som man förmår se samtidigt – vad kan det betyda? Hur ska man förhålla sig? Är han eller hon intresserad av män eller kvinnor eller båda? Kan man vara på det viset?

Självklart hänger också det politiska budskapet ihop med segern i denna sångtävling. I Ryssland blir det allt svårare att vara homosexuell eller transperson. Att uppmana till homosexualitet (det vill säga att prata om det) är kriminaliserat, och till och med regnbågsfärgade naglar på en idrottstävling orsakar ståhej.
Därför blev omröstningen en folklig politisk manifestation mot Putin och för tolerans och respekt, även om man kanske i sin vanliga vardag skulle hicka både en och två gånger om man stötte på en skäggig Conchita i kassakön i matbutiken.

I vår och sommar ordnas för första gången Åland Pride av föreningen Regnbågsfyren. Det blir konserter, det blir parad, det blir kultur och fest, och nu om någonsin ska Åland förändras. Det är inget att vara rädd för.
Det är bara ett tecken på att vårt samhälle kommit så glädjande långt i sin mognadsprocess att vi vågar se och omfamna (bildligt och bokstavligt) de olika uttrycken som finns för mänsklig kärlek.

Conchita, Conchita. Din låt kanske ingen kommer ihåg om ett par tre år utom de mest inbitna schlagerfantasterna, men de fantastiska ögonen och skägget bevarar vi i vårt hjärta.
Inte utan att man funderar på om en liten mustasch kunde vara klädsam till fest.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax