En riktig Center-soppa med Skarven-kryddning
Åländsk center är det parti som har mest att förklara i de politiska efterdyningarna efter Skarven-krisen.
För var och en som är på allvar intresserad av sanning och fakta står det nu rätt klart vad som hände i Skarven-affären så här långt. Man kan tycka si eller så, men i det stora hela gick det till som det måste, enligt den lagstiftning vi har. Hade förvaltningschef Arne Selander och landskapsregeringen agerat på annat sätt hade reaktionerna på det blivit minst lika kraftiga åt andra hållet, och anklagelserna om att sopa missförhållanden under mattan hade aldrig tagit slut.
De politiska konsekvenserna däremot, går än så länge inte att överblicka. Det parti som står i centrum, i stormens öga, är Åländsk center. Flera allvarliga frågor kräver svar, oberoende av om centern väljer att fälla regeringen eller inte.
Låt oss först göra en lite resumé.
När Göran Holmberg utsågs till projektledare för Skarven var det ingen som hyste några illusioner och vilken typ av tjänsteman man anlitade. Holmberg är erkänt kunnig i sak, och erkänt ointresserad av byråkratiskt finlir. Han har dessutom ett grundmurat rykte om sig att inte vara helt lätt att samarbeta med. I förhållande till sin chef Niklas Karlman, både yngre och mindre erfaren, hade han en stark position.
Den ansvariga ministern Runar Karlsson är också en handlingens man, en praktiker, och många av de beslut som Holmberg och Karlsson fattat har gjorts i bästa välmening för att få projektet att löpa, men under resans gång har man rundat fler hörn än vad som är möjligt i en modern förvaltning.
Särskilt en med en ny förvaltningschef som tycker att regler är till för att följas och att det ska vara lika för alla.
Nu till centerministrarnas roll.
Landskapsregeringen fick information om den kommande polisanmälan en vecka i förväg. Veronica Thörnroos var sjuk, men fick informationen separat av Arne Selander, tillsammans med rapporten hon hävdar att hon ännu inte läst då polisanmälan gjordes. Ingen av ministrarna såg som sitt ansvar att informera sin egen lagtingsgrupp.
När Skarven-hanteringen först ifrågasattes var det centerministern Veronica Thörnroos som blåste i pipan, något som nu tycks helt bortglömt på centerhåll.
När centerns lagtingsgrupp nu tar till brösttoner om bristande förtroende för regeringen gör man det dels med en historia av dubbelspel gentemot sin egen regeringspartner (åtminstone en allvarligt menad ny regeringsbildning har diskuterats under den gångna mandatperioden), dels med en pågående och allvarlig intern splittring som gör det omöjligt att lita på att det den ena centerhanden säger faktiskt också gäller för den andra.
Åländsk center har i val efter val hävdat att man är det parti som tar ansvar för Åland. Om man nu, i ett så allvarligt ekonomiskt läge som Åland befinner sig i, fäller regeringen på en fråga där en centerministers agerande med fog kan ifrågasättas, då är det mycket illa.
Nu, om nånsin, vore det läge för en partiledare att resolut och tydligt ta tömmarna och styra sina trilskande hingstar in i stallet. I stället försvinner Veronica Thörnroos nästan helt från kuskbocken. Vart tog du vägen, Veronica?
Och hur vore det med lite sans och måtta på reaktionerna inom centern, lite respekt för en förvaltningschef som modigt reder upp den ena röran efter den andra i förvaltningen, och framför allt lite konstruktiv självkritik?
Gärna också ett svar på frågan om Åländsk center alls vill sitta i denna regering?
