DELA

En regering ska ha visioner inte vara företagare

De offentligt finansierade verksamheterna är allas vår egendom, som betalas via skattsedeln och ska vara alla till dels. Det är verksamheter som samhället behöver, som i grunden stöttar hela samhällsbyggnaden och som vi inte kan vara utan.
Men vilka är dessa verksamheter? Vad kan vi inte vara utan, vad måste vi ha för att klara att genomföra våra liv på det sätt som vi vill?
Frågan aktualiseras i dagarna genom regeringens beslut att för första gången låta en privat aktör driva linfärjan till Simskäla norr om Vårdö. Tidigare har linjen drivits av landskapet men blir nu den första att läggas ut på entreprenad. Kostnadsbesparingen räknar regeringen till motsvarande en årslön.
Genom detta första steg testas också landskapsregeringens ambition om att avyttra sig driftsansvaret för en verksamhet som tidigare drivits helt och hållet inom det offentligas regi.

Det är rätt utveckling.
I en tid då de offentliga medlen blir allt mer osäkra över tid måste också verksamheterna anpassas för att klara eventuella kriser. På så vis blir landskapet mer oberoende och ökar också sina möjligheter att vara flexibelt.
Att renodla verksamheten för landskapet kommer vara centralt för att den offentliga verksamheten ska vara vital. Men förhoppningen är också att man vågar avyttra verksamhet och tillgångar som inte hör till kärnverksamheten för den offentliga sektorn.
Debatten om vad som ska finansieras av skattepengar är en grundläggande vattendelare i politiken, men också en av de mest intressanta och viktiga frågor våra politiker har att handskas med. Här kommer ideologiska skillnader fram, som visar hur olika partier och politiker värderar samhällsservice kontra hur hög skatt som ska tas från medborgarna.
Att vård, skola, omsorg och infrastruktur är ett måste för ett samhälle med ett fungerande social skyddsnät skriver de allra flesta under på. Det svåra kommer när tillgångar som ger avkastning ska avyttras. Ta till exempel fastighetsägande. När det inte handlar om kulturbyggnader, ska då det offentliga äga byggnader?
Ska man vara stringent, och det ska man, är svaret nej. De politiska instanserna ska inte vara förvaltare. De ska dra upp riktlinjer, ha visioner, sätta spelreglerna och styra samhället. De ska inte äga det.

Tyvärr
slutar debatter som denna ofta i känslosamma utspel, ta bara frågan om den krisande biltillverkaren Saab i Trollhättan. Många skriker efter stöd till företaget från riksdag och regering, men regeringen, med Maud Olofsson i spetsen, säger nej. Men i sak har hon rätt. Staten har ingen kompetens, och ingen anledning, att äga bilfabriker. Det finns det privata aktörer som klarar bättre.
Det är i grunden samma sak med linfärjan i Simskäla. Om det finns en privat aktör som åtar sig att utföra uppdraget, och därtill billigare än tidigare, varför skulle då landskapet fortsätta driva färjan?
Det intressanta är nu inte just den här färjan, utan hur politikerna tar privatiseringen vidare. Vilka av landskapets övriga verksamheter kan göras lika bra, men billigare, i privat regi? Säkert en svår fråga, men ack så viktig för den som vill förvalta skattepengarna väl.
Sedan är det också viktigt att regeringen klarar att ställa om från driftsenhet till kontrollenhet, för att se till att den nya lösningen uppfyller de krav som ställs utifrån samhällets, våra, behov.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax