DELA
© Nya Åland

En politisk ledare i riket att förhålla sig till för Åland

Mari Kiviniemi blir ny ordförande för den finländska Centern och därmed också statsminister. Eftersom statsministern är den viktigaste enskilda spelaren i finländsk politik är det också av betydelse för Åland vem som innehar ämbetet.
Nu är det i och för sig inte sagt att Mari Kiviniemi kommer att vara statsminister speciellt länge – i början av 2011 är det riksdagsval och Centern ligger en bit efter de andra storpartierna, Samlingspartiet och Socialdemokraterna. Å andra sidan valdes hon med förhoppningar om att kunna förnya Centern. Hon är obefläckad av valfinansieringshärvan och har som ung kvinna en annan image än vad centerbossar vanligtvis brukar ha. Någon lysande talare är hon däremot inte. Snarast är hon i likhet med sin föregångare Matti Vanhanen ganska färglös.

För Ålands del finns det egentligen två frågor där man gärna ser att statsministern engagerar sig, nämligen det svenska språket och självstyrelsen. Svenskan är en fråga som Åland i hög grad delar med landets övriga svenskspråkiga befolkning och den väcker då och då ett större intresse i riket. Självstyrelsefrågan – som egentligen är en grupp frågor – har däremot låg prioritet för de flesta finländska politiker. Här får man vara glad om man kan väcka intresse och förståelse.

I språkfrågan ger Mari Kiviniemi både positiva och negativa signaler. Ett stort plustecken i marginalen skall hon ha för att hon själv talar en god svenska. Exemplets makt är som bekant stor och om inte finländska toppolitiker talar landets andra nationalspråk börjar man nog på vissa håll fråga sig varför alla offentliga tjänstemän förväntas göra det. Paavo Väyrynen och Mauri Pekkarinen hade varit sämre val på den punkten.
Det som på finlandssvenskt håll orsakat oro är att Kiviniemi som kommunminister envist drivit frågan om att delvis svenskspråkiga Karleby i mellersta Österbotten skall orienteras norrut mot finska Uleåborg i stället för mot det tämligen svenskspråkiga Vasa. Kiviniemis motiv har väl snarast varit att organisera en av partiets kärnbyggder på ett för partiet förmånligt sätt, men visst är förslaget mycket olyckligt ur den minoritetens synpunkt. Kiviniemi har från svenskt håll fått hård kritik, som hon reagerat på med en viss irritation. Det är bara att hoppas att konflikten inte lämnar ärr som gör henne avogt inställd i andra språkfrågor.

I självstyrelsefrågorna är det tillsvidare svårt att säga någonting specifikt om var Mari Kiviniemi står. Men hon har haft en del informella kontakter med åländska politiker, bland annat träffade hon Veronica Thörnroos på Brändö för ett par år sedan och en åländsk delegation centerpolitiker i Helsingfors för ett par månader sedan. Dessutom har hon länge engagerat sig i nordiska sammanhang. Ur den synvinkeln var hon också ett bättre val än flera av motkandidaterna.
Annars har den finländska Centern inte utmärkt sig som speciellt progressiv i vare sig språk- eller självstyrelsefrågor.
Av de tre stora finländska partierna har Socialdemokraterna traditionellt varit mer intresserade: Paavo Lipponen har gång på gång dragit en lans för svenskan och som president har Tarja Halonen tagit Åland på allvar. Partiet har också en någorlunda stark svensk avdelning. Samlingspartiet är i högre grad ett bekymmer, men där brukar i alla fall den kunnige ordföranden för grundlagsutskottet Kimmo Sasi stå upp för språket, nu senast då hans parti ville göra skolsvenskan frivillig.
Hur Mari Kiviniemi utformar sitt ordförandeskap och sin tid som statsminister – hur lång den nu än blir – återstår att se. Hon har lovat förändring och det behöver Finlands tråkigaste parti.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax