DELA

En onödig förlust river upp sår i gemenskapen

Vårt samhälle är litet. Vi är varann nära.
I moderna termer är man aldrig mer än en eller två vänner på Facebook ifrån varendaste en som bor på Åland. Det betyder att information sprider sig oerhört snabbt, speciellt bland de unga, och att vi alla blir berörda när något ohyggligt inträffar.
Som olyckan i Eckerö i fredags.

Precis när fredagsfriden lade sig över landskapet, precis när den förnöjda förväntan inför förestående vila, nöjen och rekreation gjorde himlen ännu högre och fick åkrarna att glöda, då hände det.
En sladd, ett träd, en smäll.
Liv som aldrig mer. Liv som knappt orkar fortsätta. Liv som en tomhet, som tystnaden efter en explosion.

Ingen kan låta bli att i en inandning känna sorgen över en ung människa, förspilld och borta, eller i nästa utandning lättnaden över att det inte var jag, inte mina, inte denna gång.
Sorgen, den cementtunga, rivande smärtan är de anhörigas egendom. Den kan ingen annan tafsa på med sina medkännande, välmenande händer.
För oss som inte befinner oss i den innersta cirkeln finns andra saker att göra.

Att ta hand om samtalet efteråt. Att ta hand om dem som var vänner, klasskamrater och lärare. Att, så småningom, prata om de svåra frågorna. Varför? Hur hände detta? Vad ska vi göra i framtiden, vi som samhälle, för att just dethär inte ska hända.
Så många människor dör i trafiken att det statistiskt är farligare att befinna sig i en bil än nära nog något annat fordon.

Är det något vi kan åtgärda? Hur ska vi prata med våra ungdomar om att världen är en farlig plats, utan att rycka vingarna av dem precis som de är färdiga att lyfta.
Låt oss också fundera över detta: efter att olyckan inträffat tog det väldigt kort tid innan informationen fanns ute på Facebook och andra sociala medier. Det gick snabbare där än för oss i media som måste besvära oss med att få uppgifter bekräftade och dubbelkollade.

Det är bra, förstås, och också riskabelt, om de uppgifter som får snabb spridning visar sig inte stämma. Det är så väldigt svårt att ta tillbaka saker på nätet, och upprepningen av halvsanningar blir på bara några minuter fakta som kommer från flera olika håll.

De sociala mediernas snabbhet i kombination med en sällsynt väl fungerande krisberedskap visade sig denna gång i att det redan på fredagen hölls möten och fanns vuxna och lärare tillgängliga för de ungdomar som ville prata.
Genom sociala medier gick informationen ut både från krisgrupp och anhöriga om hur man skulle förhålla sig, och här ser vi på Åland kanske för första gången den kraft som ligger redo att mobiliseras i de digitala nätverk som binder Åland samman.

Tänk om den snabbheten, och den effektiviteten och den sociala nätverkskompetens kunde omsättas till arbetslivet, till samarbetet mellan myndigheter och kommuner. Vilken enorm resurs det kunde vara att i stället för att få ut information på dagar och veckor, göra det på timmar, till och med minuter, och dessutom interaktivt.

Vårt samhälle är litet. Varje ung människa som dör en onödig, meningslös död river upp ett sår som blöder i oss alla.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax