En moralisk fråga som går över nationsgränser
I dag träffas EU-topparna för att diskutera migrationsfrågan. Eller snarare – hur man ska stoppa flyktingarna från att ta sig till Europa.
Vi lever i farliga tider när medmänsklighet plötsligt stannar vid nationsgränsen.
För lite över 100 år sedan, 1915, flydde hundratusentals armenier från massmorden i hemlandet. Många av dem bosatte sig i Syrien, där de gamla såren de senaste åren har fått rivas upp igen. Sedan det syriska inbördeskriget startade 2011 har mer än 5,6 miljoner syrier varit tvungna att fly sitt land och de brutala omständigheter som där råder.
För 100 år sedan, öppnade världen upp sina armar för de sargade armenierna, men välkomnandet för de syriska migranterna har inte varit lika självklart. Istället för global medmänsklighet har fokus legat på gränser och kvoter.
Det land som däremot fått axla en oproportionerligt stor börda är Armenien. År 2016 var landet den tredje största flyktingmottagaren, i proportion till sin storlek. Och det med en befolkning på drygt tre miljoner och ett BNP som är tio gånger mindre än EU:s. Men för Armenien var den egna krisen för färsk i minnet för att kunna säga nej. De kände både en moralisk och historisk plikt att hjälpa till.
Också Finland har en moralisk plikt. Det brukar sägas att minnet är bra men kort och detta kan appliceras på vårt eget välfärdsland som varit ett av de sämsta på att hjälpa i en av vår tids största flyktingkriser. Vi finländare nekar dem i hamnen, men för blott 72 år sedan skickade vi iväg våra egna barn från de finska stränderna i vad som kallats ”den största barnförflyttningen i världshistorien”. Under åren 1939-46 sändes totalt 70 000 barn till Sverige, vissa så unga som tre månader.
Vem är vi att neka barn från andra krigshärjade länder en trygg hamn?
2016 flaggade Oxfam för att Finland inte hjälper tillräckligt. I förhållande till storleken på landets ekonomi tar vi helt enkelt emot för få flyktingar.
”Länder med en stark ekonomi, god service och en utvecklad infrastruktur kunde genast ta emot ytterligare en halv miljon flyktingar om man bara fattade det beslutet”, sade Oxfams chef Winnie Byanyima då enligt Svenska Yle.
Men Finland tar inte emot en halv miljon. Finland tar 2018 emot 750 personer. Samtidigt som man flaggar för att nativiteten minskar.
I slutet av 2017 befann sig 68,5 miljoner människor på flykt i världen. I takt med klimatförändringen kommer allt fler människor tvingas fly sina hem. Förutom att vara en global mänsklig katastrof så är flyktingkrisen också ett test för idén om suveräna stater.
Konceptet med nationer planterades efter den Westfaliska freden 1648, där man markerade slutet för det 30-åriga kriget genom en ömsesidig respekt för de territoriella gränserna.
Efter andra världskriget cementerades den suveräna staten och har sedan dess setts som det normala sättet att dela upp världen. I territorium som definieras av en gemensam kultur och en relativt homogen befolkning som upprätthåller sin egen politik.
Men det är trots allt – en mänsklig konstruktion. Det är osynliga gränser som nu utmanas i takt med att människor av olika bakgrunder, språk och religioner trycker på från delar av världen som av olika orsaker blivit obeboeliga.
Oavsett vad som citeras som orsak till att neka flyktingarna vid porten, så är kanske hotet mot den självupplevda nationsidentiteten ändå kanske en av de största. Det påminner oss om att vi lever i ett samhälle där vi egenmäktigt ritat upp gränser och invaggat oss i en falsk trygghet som vilar bakom osynliga väggar. För världen finns fortfarande där utanför porten. Och världen kryper allt närmre inpå. Och vi har en moralisk skyldighet att öppna dörren.
I dag träffas de europeiska statsöverhuvudena för att diskutera migrationssituationen. Men tonläget har ändrats från att försöka fördela flyktingarna mer jämlikt till att istället stoppa dem från att ens ta sig till Europa, bland annat med hårdare gränsbevakning.
Hur vi behandlar de svagaste i samhället definierar vem vi är. I en allt mer globaliserad värld är vi inte starkare än den svagaste länken. Och den svagaste länken sjunker i Medelhavet eftersom de nekas korsa osynliga gränser.
Det känns som farliga och omänskliga tider och det väcker frågan om vilken sorts suverän stat vi vill vara?
