DELA
© Nya Åland

En genomlysning värd att värna om

En sista gnagande fråga kvarstår från riksdagsvalet i mars, och den blir vi tydligen inte av med. Varför inte det?
Står man som politiker i skuld till någon som bistått ens valkampanj med 1.300 euro? Kan det påverka röstningsbeteende, politik eller fokus på engagemanget?
Kanske, kanske inte.
Borde allmänheten få veta allt om alla, det vill säga alla som finansierat en valkampanj som till exempel sittande riksdagskvinnan Elisabeth Nauclérs kampanj.
Kanske, kanske inte.

Det är ju ingen skam att ge pengar till en kandidat man tror skulle göra ett bra jobb. Det kan finnas helt rimliga och relevanta orsaker att inte söka offentlighet, till exempel att man inte vill blanda in politiska sympatier i affärerna och därmed inte vill skylta med sina åsikter inför potentiella kunder.
Enligt vår lagstiftning går gränsen för när sponsorers namn måste lämnas ut vid 1.700 euro. På något sätt måste lagstiftaren ha ansett att det utgör en gräns för när väljarna har rätt att få information om understöd till en kandidat. Väldigt få riksdagsledamöter i Finland, däribland Elisabeth Nauclér, har uppgett namn på företag och privatpersoner som donerat mindre summor än så, och det är naturligtvis i sin ordning.

Det kanske är bara ren och skär nyfikenhet som gör att man gärna ville veta vilka de var, dessa fem företag som förde vår riksdagskvinna till granitborgen. Eller inte.
Rent principiellt är det fortfarande klockrent självklart att alla bindningar, särskilt ekonomiska sådana, är politiskt intressanta. I ett så tätt knutet samhälle som Åland är det de små nyanserna som räknas. Går man tillbaka till den ursprungliga frågan om eventuell påverkan av penningdonationer måste svaret naturligtvis bli ja. Några krav kommer aldrig att uttalas, men det finns en sympati, en aktiv koppling mellan aktörer på hemmaplan och riksdagskvinnan, och den kopplingen är hemlig.

Hemligheter har en särskild förmåga att växa och gnaga, tills de blir större än den sanning de döljer. Nog hade det varit odramatiskt och avväpnande om det företag som gav Elisabeth Nauclér 300 euro helt enkelt kom fram och sade det, för nu blir frågan kvar: Varför inte? Vad var det som var så farligt? Vad är det man inte vill säga?

Med rätta sägs det att Åland är ett tufft samhälle med en tuff offentlighet. Baksidan av den offentligheten är att folk blir rädda. Framsidan är att man inte behöver betvivla, att det mesta faktiskt är vad det ser ut att vara. Det är en genomlysning som är av godo, och som särskilt våra ledande politiker borde ha vett att ta vara på.
Nu har Elisabeth Nauclér fått ett mycket starkt mandat att representera Åland i riksdagen, och hon har gjort det mot många odds. Jag trodde till exempel inte att hon skulle ha en chans i världen mot mer erfarna politiker, och där hade jag helt fel.
Därför, bästa Elisabeth, finns det inget att vara rädd för. Det hade gått fuller väl att berätta om understödet och eliminera den där sista gnagande frågan, detta sista … men, varför.
Varför inte?

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax