Denna vecka gästas Nya Ålands ledarsida av ledande åländska politiker som skriver under temat ”Politik och ideologi”.
Veckans sista ledare skrivs av Ålands framtids Birgitta Bergman-Jansson.
Jag erkänner det direkt: jag är totalt ointresserad av politik!
”Men hon håller ju på med politik”, tänker säkert många av er, ”hur kan hon vara ointresserad?”
Om jag bodde på ett annat ställe än Åland skulle mitt politiska intresse sträcka sig till att rösta en gång vart fjärde år. När jag återflyttade till Åland så fann jag ett Åland som jag inte var nöjd med. Åren gick och ingen tycktes vilja förändra det så som jag ville. Till slut gjorde jag det enda som återstod: jag engagerade mig själv! Och på det sättet halkade jag in på det som jag alltså är totalt ointresserad av, nämligen politik.

Det som driver mig i mitt arbete är min tydliga vision av hur jag vill att Åland skall vara och fungera i framtiden. Men istället för att beskriva det så tar jag er med till en dag i framtiden:
Det är förmiddag och jag sätter mig i min eldrivna bil, som under natten laddats av de vindkraftverk som jag ser vid horisonten från köksfönstret. Jag ska uträtta ärenden och på väg till Godby passerar jag det utbyggda mejeriet i Prästgården by. Efter att vi slapp EU:s bidragshysteri har jordbruket på Åland blomstrat upp igen.
Godby med sina dryga 3 000 invånare är idag ett trevligt centrum för norra Åland. Att skattebehörigheten skulle innebära en företagstillströmning hade vi nog vetat, men att Godby i samarbete med högskolan utvecklats till ett högteknologicentrum var mer än vi vågat drömma om.

Jag kör vidare till Mariehamn och passerar där en stor byggplats; Alandica Kongress ska nämligen byggas ut. Det tog inte lång tid efter att det stod färdigt förrän det visade sig vara alltför litet. Stora kongresser kräver stora utrymmen.
Jag stannar till vid regeringskansliet och i korridoren möter jag den nytillträdda finansministern. Hon har redan som 40-åring hunnit skaffa sig så mycket meriter att hon erbjudits den tunga posten. Visst minns jag den tiden när politikerna mest stred med varandra. Tack och lov är den tiden förbi och det nya styrelsesystemet innebär att de mest meriterade erbjuds posterna, inte de med rätt partitillhörighet.

Jag har några bankärenden och liksom alla andra ålänningar väljer jag vår nationalbank. Efter att Åland fick sitt sjöfartsregister fick rederinäringen ett sådant uppsving att redarna gjorde vad de gjort flera gånger förr; de grundade en ny bank.
Jag sätter mig vid en av de många uteserveringarna på Torggatan. Vid mitt bord sitter också ett amerikanskt par, som gått iland från kryssningsfartyget de reser runt i Östersjön med för att inhandla åländsk keramik. De frågar mig efter vägen till olika hantverksföretag. Kanske är det satsningen på hantverksskolan som gjort åländskt hantverk så efterfrågat.
Jag är färdig med mina ärenden och på hemvägen passerar jag hälsocentret på Möckelö. Tänk att samarbetet mellan den alternativa vården och ÅHS:s ytterst kompetenta personal gav sådan utdelning att den åländska modellen blivit en exportprodukt.

Hemma igen i Djurvik och jag går för att se hur bygget av den nya konferensavdelningen går. Visst minns jag den tiden när turistföretagandet var en dåligt betald fritidssysselsättning. Den tiden vill jag inte ha tillbaka. Idag har jag min anläggning öppet året runt, turismen är en framtidsbransch och framtidstron är stor. Denna nya konferensdel med plats för 100 personer är bara en av många liknande satsningar på Åland, där turismen fortfarande är småskalig men samarbetet företagarna emellan löper smidigt.
Är detta en illusion? Det här är min framtidsvision och jag vet att den är fullt realistisk.

BIRGITTA BERGMAN-JANSSON

Tidigare publicerade är Johan Ehn 16.7, Roger Nordlund 17.7, Camilla Gunell 18.7, Viveka Eriksson 19.7 och Danne Sundman 20.7.