DELA
© Nya Åland

En framgång både för Åland och riket

Ibland misströstar man om självstyrelseutvecklingen. Man tänker att det inte finns intresse nog, kunskap nog eller vilja nog i riket för att hantera självstyrelsen på ett sakligt och kunnigt sätt.
När Alec Aalto-kommitténs betänkande presenterades för justititeminister Anna-Maija Henriksson, med det självstyrda Åland representerat av lantrådet Camilla Gunell (S) och vice talman Roger Jansson (M), var det inte ett sådant ögonblick.
Aalto-kommittén har gjort ett gediget arbete. Man presenterar Ålands historia, nutid och framtid på ett sätt som visar att man både kan och bryr sig, och man lämnar vägar öppna, många vägar, för en utveckling av åländsk lagstiftningsbehörighet, övertagande av beskattningen och de egentligen helt avgörande procedurfrågorna kring kontakterna mellan Åland och riket vad gäller språk, Europa-politik och lagstiftningsteknik.

Varför blev resultatet så överraskande bra?
Det finns flera förklaringar. En är att lagtingets parlamentariska kommitté under ledning av Gunnar Jansson gjorde ett bra jobb, och att det fanns en samsyn i vad våra åländska parter och politiker vill.
En annan är att Alec Aalto är en kunnig och noggrann människa som seriöst tagit sig an uppdraget att fundera på hur Åland och Finland tillsammans kan utveckla sitt samarbete. En tredje att Sten Palmgren både kan Ålandsfrågorna och vill Åland väl.

En fjärde att justitieminister Anna-Maija Henriksson ville ha ett bra resultat att bygga vidare på. Däri ligger politiken, det som i betänkandet betecknas som viktigare för att en utvecklings ska uppnås än den millimeterräknande juridiken.

En femte att man från åländsk sida jobbat hårt med frågan. Roger Jansson (M) har som ordförande för den parlamentariska kommitté som tog arbetet vidare efter Gunnar Jansson-kommittén i all tysthet träffat och pratat med varendaste en som haft med frågan att göra. Lantrådet Camilla Gunell (S) har gjort detsamma. De åländska politiska partierna har pratat med sina systerpartier i riket.

Åland fick ju inte det man ville, kanske någon invänder.
Självklart sade Aalto-kommittén nej till en åländsk ramlag. Allt annat skulle i det här skedet ha varit ett mirakel. Det viktiga är att dörren inte är helt stängd, att arbete med en ny, modern självstyrelselag vidtar med alla möjligheter öppna.

När Aalto-kommittén slår fast att kompetens inte bör överföras från riket till Åland bara på grund av språkliga problem, så gör man det inte bara med tanke på Ålands framtid i Finland, utan med tanke på svenskans framtid i ett tvåspråkigt land.
Det är lite fint, att man i ett betänkande om Ålands framtid också pratar om vad Åland kan betyda för Finlands praktiska tvåspråkighet.

När Centerns partiordförande Harry Jansson till Nya Åland säger att betänkandet blev bättre än han befarat, visar också det på en utgångspunkt. Österifrån kan inget gott komma, ingen förståelse och ingen respekt.
Med Aalto-betänkandet kommer sådana farhågor på skam. Som brukligt är i politiken får man inte alltid och omedelbart det man vill, kanske till och med till fördel för processen. I stället får man en möjlighet, ett hålrum att fylla med argument.

En framgång, utan tvekan, En öppning.
Här finns en chans man inte ska försitta.

Nina Fellman