En fråga om kärlek
Kyrkans vigselrätt diskuteras i Sverige.
I Finland diskuteras huruvida samkönade par skall kunna bli välsignade i kyrkan eller inte. Diskussionerna härstammar i samma problematik.
I Sverige har kyrkomötet i förra veckan avslagit de motioner som föreslog att Svenska kyrkan inte skall få behålla vigselrätten. I Finland är det den evangelisk-lutherska kyrkan som har den rätten.
Anledningen till att frågan väckts i Sverige är att en statlig utredning har föreslagit att äktenskapsbalken skall ändras så att också samkönade par skall kunna ingå äktenskap.
I Sverige kan samkönade par ingå partnerskap och sedan bli välsignade i Svenska kyrkan. I Finland aktualiserades frågan nyligen då prästen Liisa Tuovinen välsignade ett lesbiskt par i ett kapell. En arbetsgrupp har som uppgift att utreda om kyrkan skall välsigna homosexuella par eller inte.
Det handlar om att homosexuella vill ha samma rätt som heterosexuella att gifta sig i en kyrka. Att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan är en förlegad syn på vad det innebär att vara troende. Kyrkans vigsel är till för dem som ”i Guds och denna församlings närvaro” vill ge äktenskapslöften åt varandra. Om Guds närvaro betyder något för paret borde kyrkorummet vara en självklar omgivning för det löftet.
Vigsel i kyrkan är i dag villkorad av kyrkan. Det är i och för sig begripligt att en organisation själv kan bestämma vem som skall få vara med i gemenskapen och vem som inte skall få vara det. Det förbryllande är att villkoret har att göra med vem man gifter sig med, inte parets relation till Gud.
Förut hade kyrkan en starkare roll i samhället, men nu har den rollen alltmer övertagits av staten. Förr var det logiskt att kyrkan också skulle stå för den juridiska delen av att två människor gifte sig med varandra. Att ingå äktenskap är ju inte bara en romantisk tillställning. Den inbegriper också familjerätt, arvsfrågor och beskattningsfrågor.
Skulle inte kyrkans vigselrätt inbegripa allt detta världsliga skulle knappast frågan om var folk gifter sig vara en så stor fråga. Då skulle paren sköta den troende biten av sin vigsel i den kyrka eller det samfund de tillhörde, och de juridiska frågorna på någon annan plats, till exempel i ämbetshuset.
Men när normen är kyrklig vigsel, och alternativet fortfarande är undantag, blir exkluderande av en del par tydligare. Och då måste frågan ställas om vem som exkluderas och på vilka grunder.
Ett homosexuellt par kan vara mer religiösa än ett heterosexuellt. Trots att en kyrklig vigsel skulle betyda mer för det homosexuella paret får de inte avge sina löften i kyrkorummet. Ett heterosexuellt par som vill ha kyrkan för dess tjusiga inramnings skull kan däremot lova varandra trohet i kyrkan.
Vill den kyrkliga organisationen att deras gud skall ha någon som helst trovärdighet borde villkoret ändras. Nu är budskapet det att Gud bryr sig om kön, inte om kärlek.
