En förändring är bättre än evigt det samma
En dag som denna är det inte lätt att uppfinna krutet, särskilt inte i en ledare om det svenska valresultatet.
I dag ser nämligen alla, väljarna, analytikerna och politikerna det som socialdemokraterna inte såg eller förmådde ta till sig, att Göran Persson i god ordning borde ha avgått efter det förra valet, som faktiskt inte heller gick bra. Det skymdes av att vänstern dock behöll majoriteten i riksdagen, och det gav Persson ytterligare fyra år vid makten.
Hade socialdemokraterna lika resolut som Fredrik Reinfeldt och moderaterna då tagit itu med att förnya sitt parti och sitt ledargarnityr hade valresultatet i dag sett annorlunda ut.
Viljan till förändring var det som drev väljarna, inte så mycket att den borgerliga alliansen framstod som ett nytt politiskt alternativ. Man röstade för någonting annat, någonting nytt, inte samma gamla Persson igen.
Det kan vara skäl att komma ihåg att det ingalunda är en misslyckad Persson som på detta snöpliga sätt lämnar den politiska arenan. Under många år var han en bra ledare och en briljant talare, men någonstans på vägen gick luften ur och intresset svalnade, både hos socialdemokraterna och hos väljarna.
Valets stora segrare är naturligtvis Fredrik Reinfeldt, som tydligare än andra borgerliga ledare har identifierat det som så länge hållit socialdemokraterna vid makten, nämligen tryggheten och omsorgen. Så länge moderaterna framstod som ett kyligt rikemansparti hade man ingen chans att gå förbi vänsterns ideologiska folkhem. När man bytte språk och delvis också ideologi blev ett maktskifte möjligt.
Valresultatet talar på så sätt ett tydligt språk om att det finns en djup konsensus i Sverige, liksom i Norden i övrigt, om att välfärdsstaten och omsorgen om dess medborgare är central för väljarna, och att den som ska vinna ett val inte ska röra sig alltför långt från denna mittfåra.
De kommande fyra åren får utvisa om högerblocket är så nytt som Reinfeldt låtit förstå, eller om de utlovade skattesänkningarna resulterar i försämringar i välfärden.
Detta val har tydligare är någonsin tidigare accentuerat partiledarnas betydelse för valutgången. Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson bar sina partier till seger i kraft av sin karisma, och Maria Wetterstrand visade både genom valresultatet och i valrörelsen att hon är en politiska talang att räkna med.
Göran Persson var fel för att han med åren blev alltmer patriarkaliskt landsfaderlig, alltmer ironiskt överseende, alltmer onåbart allvetande, inte för att politiken i särskilt väsentliga stycken skiljer sig mellan höger- och vänsterblocken.
Av en partiledare krävs en särskild sorts närvaro och värme som är svår att sätta fingret på, men som märks mycket tydligt när den inte finns eller försvunnit.
Att maktbalansen äntligen skiftade i Sverige var, bortom alla politiska sympatier, ett sundhetstecken. En demokrati ska inte vara konstant och inriktad på att bevara och förvalta, den måste handla om vilja och förändring.
Just nu vill högerblocket mer, och vänstern måste börja där Fredrik Reinfeldt började för fyra år sedan, med att ställa de svåra frågorna inåt. Man måste hitta en ledare som inte förknippas med gamla rumptunga betongsossar eller med Göran Persson. Socialdemokratin hade Anna Lindh, men efter henne gapar hålet ännu tomt.
Man får anta att många misstag kommer att begås, och många syrliga kommentarer kommer att fällas om oerfarna och okunniga blåbär till ministrar. Må så vara. Svenskarna vaknar ändå till en ny politisk verklighet, en daggfrisk möjlighet som kan visa sig bra eller dålig men som åtminstone är en förändring.
