DELA
Foto: Andrejs Maculskis

En färgglad fest som läker svarta sorger

Livet, helandet, solljuset, naturen, harmonin och andligheten. Det står de sex färgerna i Pride-flaggan för.

Värden som är applicerbara på så mycket mer än regnbågsrörelsen.
Den första Prideflaggan handsyddes med egenfärgade tygremsor av konstnären Gilbert Baker 1978. Före det var det en triangel som symboliserade det som idag kallas HBTQIA-rörelsen. Triangeln härstammade från andra världskriget där den användes som homosexuell motsvarighet till Davidsstjärnan. Det var en symbol som fötts ur stigma. Flaggan däremot blev en glädjens symbol.

”Vi kände alla att vi behövde något positivt, något som hyllade vår kärlek”, skriver Baker i sina memoarer om flaggan som skapades nio år efter den uppmärksammade polisrazzian på gaybaren The Stonewall Inn i New York 1969.

Stonewall-razzian blev startskottet för Pride-rörelsen. Trötta på trakasserierna så gick klubbesökarna till motattack. Och fick uppbackning. I flera dagar pågick demonstrationer runt klubben som utvecklades till en protestmarsch och exakt ett år senare ägde den första Prideparaden rum. Sedan dess har de spridit sig runt världen. Och med dem också flaggan.

Den ursprungliga flaggan bestod av åtta färger: rosa för sex, rött för liv, orange för helande, gult för sol, grönt för naturen, turkost för magi, blått för fred eller harmoni och lila för andlighet. Dock fanns inte chock-rosa tyg för massproduktion, så den eliminerades från designen. Den mest förekommande teorin om varför den turkosa försvann är för att det skulle vara enklare att ha sex ränder i flaggan så de kunde delas upp jämnt. Andra källor gör gällande att även turkost var för svår att inkorporera i tygproduktionen.

Regnbågshyllningen hissades för första gången på Pride-paraden i San Fransisco, den 25 juni 1978. Gilbert Bakers dåvarande rumskompis säger i en telefonintervju med magasinet Refinery29 att ”Det blåste bra. Gilbert började dra i repet, vinden fångade den och det var bara fantastiskt. Paraden anlände, och medan folk marscherade under flaggan, så kunde du se dem titta upp och le. Det var då som regnbågen blev symbolen för rörelsen.”.

Baker, som själv var aktivist och som kämpat sig igenom både fördom och förtryck, sade i en intervju 2015, två år innan han dog, att han ser hela LGBT-rörelsens berättelse som en optimistisk sådan. ”Jag är imponerad över kraften i vårt community. Inuti all den där sorgen och alla motgångar, så finns det en kärna av mod och hjältedåd i så många människors hjärtan. Jag är glad att jag lever länge nog att kunna se detta”.

Och där sätter Baker fingret på något som är alldeles unikt med Pride-rörelsen. En rörelse som har sina rötter i ett enormt förtryck, sorg och kamp. En rörelse bestående av människor som inte getts rätten att ens existera i många delar av världen. Människor som förbjudits att vara den de är och att älska den de älskar. Men som ändå väljer att gå ut på gatorna för att sprida glädje och kärlek.

Det är lätt att bli bitter. Och här skulle LGBT-samhället ha alla orsaker att dra på sig offerkoftan. Bara om vi tittar på Finland så ser vi en tragiskt häpnadsväckande historia som skuggar många av våra medborgare. 1894 kriminaliserades homosexualitet enligt finsk lag, en lag som inte upphävdes förrän 1971. Men då infördes istället såkallade ”uppmaningsförbud” som varade till 1999 och homosexualitet betecknades ännu fram til 1981 som en sjukdom. Först 2011 tog Institutet för hälsa och välfärd THL bort klassificeringen av transsexualitet som en psykisk sjukdom och vi har i knappt ett års tid gett alla finländare rätt till jämlikt äktenskap inför lagen. Det finns mycket att vara arg på.

Men istället för bitterhet och ilska, så handlar Pride om livet, helandet, solljuset, naturen, harmonin och andligheten. Det är en glädjens fest, en färgsprakande fest. En fest som läker ett svart stigma med regnbågens färger. Och det är värt att flagga för.