DELA
© Nya Åland

En demokratisering av rätten att benämna

En del kommer man ihåg, men de flesta glöms bort. Så har det varit genom historien, men kanske inte längre.
Det finns historia och historia. Vår uppfattning av det förgångna domineras av segrarnas, makthavarnas och männens världsbild och position, helt enkelt för att det är de som varit viktiga.
Det är segrarna som rest monumenten, som låtit teckna ner sina minnen och som gått till historien. Det är männens bedrifter som blivit omsjungna, deras härnadståg som förändrat världen. Vad kvinnorna gjorde hemma har världen glömt, även om de kanske revolutionerade sina liv, var enastående kockar, pedagoger, gårdsförvaltare eller vad det nu var för jobb som måste göras.
På samma sätt har historien glömt de fattiga och svaga, de vars röst inte blev hörd i samtiden heller. Rätt eller fel så har det genom historien funnits långt fler människor som inte lämnat några spår efter sig än det funnits människor man kommer ihåg.

Ändå har varje människa levt ett helt liv, upplevt sorger och glädjeämnen, genomgått samma åldrar och utveckling och varit viktig för sig själv. Varje människa är född med en potential för underverk och upptäckter, för stordåd och grymheter. Varje människas liv är en berättelse om utnyttjade och missade chanser, om vägval och brister på detsamma.
Att bli omskriven, att få ett eftermäle som når längre än de människor man i sin närmaste omgivning känner har blivit allt viktigare. Den typ av självförverkligande och självbespegling som tidigare var förunnat kungligheter, överklass och celebriteter är i dag var mans/kvinnas egendom. På nätet kan du visa vem du är – i text, bild och ljud – och dessutom bli sedd. Explosionen av bloggar, hemsidor, Youtube, virtuella världar och online-spel visar att behovet att skriva sitt liv ingalunda är begränsat till denna världens stora och viktiga, men förr var det bara dem som tillfälle gavs.

I denna värld på nätet kan man inte annat än förundras över två saker, paradoxalt motsatta. Det första – att den mänskliga mångfalden är så myllrande, att det finns så många variationer, så många manér att drömma på. Det andra – att människor är så i grunden likadana.
De stora frågor som gång på gång ställs och besvaras är: ”Är jag normal?” och ”Är jag ensam?”, och svaren är: ”Allt är normalt. Vi är många”.
På nätet är människor för första gången fria att hitta sina flockar enligt vilka parametrar som helst. En bilmekaniker i en landsortshåla kan bli kändis för ett roligt videoklipp, små barn som somnar i gröttallriken gör succé, en musiker som aldrig spelat utanför sin egen lägenhet kan få en egen fanclub.
Vi känner igen varandra och oss själva i berättelserna om våra liv. På gott och ont, mest på gott, har nätet lett till ett slags demokratisering av människovärdet, genom att rätten att benämna och beskriva inte längre är förbehållen eliterna, åtminstone inte i den välnärda datoriserade delen av världen.

När människor i framtiden blickar bakåt på vår tid kanske bilden inte är lika hierarkisk och stum längre. Det man ser kanske är ett myller, ett mönster av liv där enskilda personer inte längre kan framstå som överlägset viktigare än andra.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax