En demokrati kräver ständigt underhåll
Problemet med demokrati är att folket får som det vill.
Ungefär sådan är kontentan när man diskuterar allt från ett potentiellt fritt och demokratiskt val i revolutionens Tunisien till valresultatet i Sverige, där Sverigedemokraterna gjorde sitt insteg i riksdagen.
Så låter det på finländskt håll när vi pratar om sannfinländarna. Så lät det på Åland när Ålands framtid gjorde sitt första val och kom in i lagtinget.
Vad ska man göra när väljarna väljer fel?
Vad göra om ett fritt val i Tunisien leder till en extrem islamistisk majoritet. Vad göra om ett rasistparti kommer in i Sveriges riksdag? Vad göra om ett svenskfientligt parti blir stort i Finland? Vad göra om självständighetsivrare på Åland kommer i regeringsställning?
Måste man inte stoppa det?
Svaret är förstås nej, på inga villkor. Det fantastiska med demokrati är att det i det långa loppet är ett självsanerande system. Det finns många brister – demokrati kan vara kostsamt, ineffektivt, långsamt, till och med orättvist – men det är i orört tillstånd det enda vi har som fungerar så att flest människor får vara med och påverka maktens vågrörelser.
Demokratin är det enda system som omsluter, omfamnar och uppmuntrar olika åsikter, som inkluderar meningsmotsättningar – och som tvingar även de extremaste uppfattningar till ansvar för helheten.
Alla andra varianter, från den påstått existerande upplysta diktaturen till rena skräckvälden, tillfredsställer bara makteliter och de starkaste våldsverkarna.
Till och med en dåligt fungerande demokrati är bättre, för då finns där åtminstone ramen för och drömmen om medbestämmande, den dag när makten skiftar och förändring blir möjlig.
Däremot kräver en fungerande demokrati ständigt underhåll. Den kräver en fri debatt, pressfrihet, åsiktsfrihet och fri tillgång till kunskap. För att människor ska kunna forma sina åsikter och träffa sina val behövs insyn i beslutsfattandet.
Demokratin kräver också ansvarstagande, inte bara av politiker och de tjänstemän som upprätthåller det, utan från allmänheten.
Det som i dag förgiftar vår tämligen väl fungerande demokratiska process är framför allt likgiltigheten och det slentrianmässigt okunniga föraktet för allt politiskt.
I den åländska debatten hör man till exempel ofta att politiker
a. bara är ute efter makt
b. är idioter
c. stoppar saker i egen ficka
d. är korrumperade
Min erfarenhet, efter 15 år som ledarskribent, är att detta inte stämmer alls. Våra åländska politiker har granskats uppifrån och ner, synats i sömmarna och granskats in på bara skinnet. De är som folk är mest, en del bättre och en del sämre, men samtliga besjälade av att vilja ta ansvar och göra något bra för Åland.
De är inte korrumperade eller maktgalna, och de gör vissa uppoffringar i sitt privatliv för att kunna göra ett jobb de tror på.
När man från vårt stillsamma håll i världen observerar händelserna i Tunisien, och människors passion för att få vara med och bestämma, även när det är förenat med livsfara, då skäms man.
Här har vi allt. Vi har alla verktyg i vår hand, men har blivit för lata och för blasé för att använda dem.
