En bro för Vårdö, eller en bro till Vårdö?
Om Moderaterna röstar mot majoriteten i sin egen regering, men minoriteten i lagtinget i fråga om Vårdö-bron, då borde regeringen egentligen falla.
Åtminstone om parlamentarismen fungerade på Åland som på andra ställen.
Nu gör den ju inte riktigt det. Dessutom är det ett knappt år till valet, och man har just lyckats ro iland en budget för 2015 utan en enda omröstning. Vi har med andra ord inte en arbetsoduglig regering, men en seriöst vingklippt sådan, där olika strävanden inför valet alltmer äter av arbetsron och samförståndet.
I debatten om Vårdö-bron finns många märkliga ingredienser. Den kanske mest roande är att lagtinget plötsligt tycks fullt av experter på betong, hållfasthet, fundament och stål, frågor som minsann inte rosat plenidebatten tidigare och som nog kräver år av studier och erfarenhet för att bemästra.
Om lagtingets ledamöter alla hunnit bli civilingenjörer vid sidan om är de seriöst undersysselsatta och borde genast tilldelas fler politiska uppdrag.
Hur man ser på renovering kontra nybygge är sin sak, och en fråga man förstås kan ta politisk ställning till (ska man satsa 10 miljoner just på Vårdö-bron, underförstått Vårdö). Man kan förhålla sig till den ekonomiska frågan om slutkostnaden för renovering kontra nybygge utgående från livstiden på bron.
Men vad gäller bedömningen av skicket på bron måste man förlita sig på experter, eftersom ingen egentligen vet bättre i lagtinget och landskapsregeringen eller i våra politiska partier.
När lagtinget i dag, eller kanske först nästa vecka går till omröstning i frågan, så kan den parlamentariska knuten lösas på flera sätt. Ett är att regeringen helt enkelt tittar i luften och visslar och låtsas som att inget hänt.
Ett annat är att Moderaterna lägger ner sina röster i frågan för att inte rösta emot sin egen regering.
Ett tredje att frågan återremitteras för vidare utredningar, eller att man kommer överens om en kläm om vidare utredningar som skjuter det slutgiltiga beslutet över valet.
När man mäter temperaturen mellan regeringspartierna i dag är den rejält svalare än för ett år sedan, och irritationen påtaglig över att regeringen är så röd, att regeringen är så blå, att Moderaterna blivit så stora på sig, att sossarna tror att de får bestämma, att en minister gör utspel och en annan inte gör det.
Kort sagt, viljan att ha överseende och hitta kompromisser är ansträngd, och viljan att missförstå och jaga upp sig mycket större.
I bakgrunden står förstås oppositionen, med liberalen Mats Perämaa i spetsen, och gnuggar händerna. Inte vill de heller att regeringen ska falla just nu, för vem vill börja regera med mindre än ett år kvar till valet? Däremot byggs grunden för nya samarbeten, lika obönhörligt som betongen i Vårdöbron smulas sönder.
Bästa regering: ni behöver snacka ihop er om dethär om ni ska få något jobb gjort fram till oktober.
