En Blix på besök ger perspektiv på världen
Söker man efter förebilder så finns det få som lever upp till kravlistan så som svenske diplomaten och vapeninspektören Hans Blix, på besök i Mariehamn inbjuden av Ålands fredsinstitut och Svenska konsulatet.
Tänk er en 79-årig karl med en lång och lysande karriär bakom sig inom svensk och internationell diplomati. Denne man, jag pratar förstås om Hans Blix, reser jorden runt och berättar om sin senaste bok, en rapport om hur man kan och bör avskaffa massförstörelsevapen. Ena dagen Bill Clinton, nästa dag Mariehamns stadsbibliotek.
Han kunde med all rätt vara blasé och distanserad och ganska trött på människors ansträngda, oinitierade frågor.
Icke. När jag frågar vad som driver honom, om han inte blir trött, tittar han vänligt och rakt på mig och säger: Men jag tycker om att prata med människor.
Det är inte så ofta man träffar såna som Hans Blix, som inte tycks förstå den där begränsningen de flesta av oss har att det är löjligt att tro att man kan göra skillnad. Han gör det bara, i kraft av ett vibrerande intellekt och en stark personlig integritet, och så är det inte mer med det.
Under sin föreläsning i Mariehamns stadsbibliotek sade Hans Blix ungefär: Det här är inte så krångligt. Det räcker för en vanlig människa att läsa en simpel historiebok och se på världen i dag för att dra vissa slutsatser.
En av dem är att det finns fler fredliga områden på jorden nu än förut, och att krig mellan stater blir alltmer osannolikt i större delar av världen.
En annan att man inte längre för krig om territorier eller ideologier, utan om resurser. Vatten, olja, mineraler är den stora drivkraften, sedan finns det en massa ideologisk överbyggnad tjockt sminkad över en grinande skalle av girighet. (Det senaste var mina ord, inte Hans Blix, han uttrycker sig mycket mer elegant).
Det Hans Blix så oemotsägligt kan visa är att alla de premisser som användes för att motivera anfallet på Irak var falska (där fanns varken massförstörelsevapen eller al-Qaida) och att alla de mål man satt upp för invasionskriget har misslyckats (utom de dolda). De blev ingen demokrati, det blev anarki i Irak. Det gick inte att få bort al-Qaida, man fick dit dem i stället.
Det gick relativt lätt att invadera Irak, men att regera det går inte. Människor dör alla dagar, och landet är långt, långt från någon form av stabilitet.
Vad har alltså en sån klok människa som Hans Blix att säga? Grämer han sig över att de som borde ha lyssnat på honom och hans vapeninspektörer inte gjorde det?
Nej. Han går åstad och leder en kommission och skriver en bok om nedrustning och framtid som han sedan ägnar ett par år åt att åka runt och prata för. Oskojat, i dag Mariehamn, i morgon Bill Clinton.
Om det finns något att lära av Hans Blix, utom allt det han har att berätta, så är det följande: De flesta av oss må vara sågade av tunnare virke, men det finns jobb att göra. För att upprätthålla freden krävs en infrastruktur av handel och vandel, av dagliga kontakter som slipar mot varann, av ömsesidigt beroende.
Det krävs att vi sätter vår tilltro till de gemensamma projekten, som FN och EU, för att de trots sin stelbenta långsamhet är det bästa försök vi har att strukturellt eliminera våld som konfliktlösning.
Det är väl naivt att gripas så av beundran, men jag säger det ändå.
Hans Blix – vilken kille.
