DELA
© Nya Åland

En blandning av sjask och snask fastnar alltid

En märklig mekanism är det som binder oss som läsare och konsumenter till uppdiktade mediapersoner vi egentligen inte bryr oss om men så småningom utvecklar äkta känslor för.
Gör ett snabbtest, bästa läsare. Blunda, och fundera hur många kändisar som nyligen rakat av sig håret du kommer på. Och vad hon hette som nyligen dog av en överdos av någonting.

Ok. Jag vet att ni alla visste. Britney Spears och Anna Nicole Smith. Ni vet och jag vet att Brad och Angelina går i parterapi, att Lindsay är på torken, att si har lämnat så och att hum-hum eventuellt är gravid. Och Paris. Och Nicole.
Våra moderna kändisar är kända, ibland bara för att de är kända och rika, ibland för att de faktiskt presterat något som musiker, skådespelare eller atleter. Prestationerna står sällan i någon rimlig proportion till den uppmärksamhet de får. De lever sina meta-liv i vår fantasi, underbyggda och matade av skvaller och smygtagna bilder. Vi ser våra kändisar på shoppingturer, på väg till träningar, drickandes kaffe på en uteservering och naturligtvis i partysvängen.

Är någon riktigt illa däran, så där som Britney, kommer bilder av en berusad, vinglig brud utan trosor i en taxi. Eller en olycklig förvirrad människa som rakar håret av sig på ett ögonblicks ingivelse.
Dästa och uppsvullna som vi är av allt skvaller rapar vi upp alla antydningar och lögner, alla små smulor av information som om vore de sanna. Det är de naturligtvis inte.

Vi vet ingenting, inte om Mette-Marit, inte om Vickan och Madde, inte om Robbie Williams, inte om Idol-Markus och definitivt inte om Paris Hilton. Det vi låter oss nöjas med är illa skrivna sagor, spillror av människoliv sedda genom en elak häxas förvrängningsspegel.
Det hemska är att skvallret är som kladd, som klibbig sylt. Det fastnar och smetar sig fast, kväljande sött och grällt, men omöjligt att få bort. När berättelserna väl tagit plats i hjärnan är det nästan omöjligt att inte registrera nästa steg, att inte se löpsedlarna vråla ut innehållet i Anna Nicoles mage och namnen på drogerna i Britneys blod.

Vi som läsare lever i en ibland ofrivillig symbios med skvallerpressen. Vem som riktigt föder vem är svårt att säga, men det blir allt svårare att värja sig, att inte bry sig. Det är med en djup känsla av avsmak man tvingas fortsätta snaska på Anna Nicoles liv, pådyvlas information om en människa man varken bryr sig om eller känner, men vars liv man fått lov att följa i åratal.
Någonstans på vägen kommer frågan ändå upp om man som läsare har ett ansvar för denna moraliska kannibalism som erbjuder oss ständigt nya godbitar och skandaler att lägga till vårt lapptäcke av känslor för våra sagofigurers sagoliv. För till slut står man ju där och bryr sig. Till slut blir man ledsen när man ser en trasig, desperat tjej med sminket rinnande svart längs kinderna, även om man vet att man inget vet och att den information man förses med är falsk och manipulerad.

Är det, sist och slutligen denna känsla som manipuleras ur en som är det viktiga, att man som medmänniska grips av medkänsla för en projektion av ett liv, att man känner att även superstjärnor blir olyckliga, att särskilt de perfekta misslyckas.
Lika delar skadeglädje och medkänsla, men på ett lägre plan. Journalistik är det i varje fall inte.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax