En av oss – men bara om du gör allt rätt
På söndagskvällen meddelade fotbollsspelaren Mesut Özil att han lämnar det tyska landslaget på grund av rasism.
Detta har väckt debatter över världen, och det handlar inte längre om sport. Nu är det fråga om Özils identitet och den utländska påbrå han har.
”Jag är tysk när vi vinner, men invandrare när vi förlorar”. Så skriver Mesut Özil i ett långt uttalande som han publicerat på sina sociala medier. Han väljer att lämna det tyska landslaget efter rasismen han fått utstå.
De tyska fansen vill gärna ha något att vända sin ilska mot när det går dåligt för deras landslag, och då väljer man Özil som måltavla för att han är av turkisk härkomst. Men varför? När det går bra för Özil är de tyska supportrarna stolta över att han är tysk, men när det går dåligt har han plötsligt blivit turk.
Mesut Özil är född och uppvuxen i Tyskland och är den så kallade tredje generationens invandrare.
Ett liknande drev kunde vi bevittna efter ett misstag den svenska fotbollsspelaren Jimmy Durmaz gjorde under fotbolls-VM. På grund av en frispark till Tyskland orsakad av Durmaz började blodet koka hos de svenska fotbollsfansen och efter matchen gick många in på hans sociala medier för att lätta på trycket.
Kommentarsfältet svämmade över av rasistiska kommentarer som bland annat bad Durmaz att åka ”tillbaka varifrån han kommer”. Men Durmaz är född och uppvuxen i svenska Örebro. Vart ska han åka tillbaka, han är ju ingen invandrare?
Man kan fråga sig när man slutar vara en invandrare. Alla med utländsk påbrå har väl inte vandrat in, men ändå pratar man om andra, tredje och fjärde generationens invandrare.
I en gästkrönika i Expressen skriver Esme Güler: ” När slutar en invandrare egentligen att vandra? Min son har inte vandrat någonstans. Han är född här”.
En smärre identitetskris kan uppstå om man själv anser sig tillhöra en nationalitet, men sedan blir kallad invandrare. Güler skriver i sin krönika, att ”slitas mellan två världar skapar en rotlöshet och ett identitetssökande”. Speciellt jobbigt blir det när man får invandrarstämpeln på basis av prestation, som fotbollsspelarna Özil och Durmaz.
Enligt nationalencyklopedins definition är invandrare en person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid. Man skulle ju tro att en som är född och uppvuxen i ett och samma land då inte är en invandrare. Hela livet, i Özil och Durmaz fall 29 år, räknas väl som ”en längre tid”.
I en krönika i Norrländska Socialdemokraten (NSD) skriver Isa Chen om att vara en perfekt invandrare. Hon diskuterar det vi kunde konstatera med fallen Özil och Durmaz – för att kunna försvara sitt svenska medborgarskap måste man få högsta betyg. Får man inte det är man plötsligt ”en jävla invandrare”.
Den perfekta invandraren är en modell som alla invandrare ska passa in i för att förtjäna ett medborgarskap. Den perfekta invandraren är då en person som aldrig begår misstag eller utmärker sig på ett annat sätt. Med andra ord ska personen vara omänsklig, för att misstag gör vi alla oavsett nationalitet.
Hur förtjänar man ett medborgarskap? Många invandrare får kämpa för att vara jämlika med de ”etniska” medborgarna. Om invandrare är kostsamma eller krävande kritiseras de alltid utifrån sin utländska bakgrund, medan det aldrig händer med en etnisk medborgare.
Börjar det inte vara dags att sluta hänga upp sig på personers härkomst? Oavsett hur bra de presterar i sporter eller i livet. Kunskap får man inte från generna och att uppskatta det mångkulturella samhället bara när det går bra är inte hållbart.
Mesut Özil har alltid burit den tyska tröjan med stolthet, men den stoltheten tog tyskarna ifrån honom när de smutskastade honom för hans härkomst.
