DELA
© Nya Åland

En annan historia

Om tre dagar är det julafton.

Om tre dagar eskalerar alkoholkonsumtionen och barnens högtid blir inte alls så barnvänlig.
Inför midsommar kunde man i HBL för något år sedan läsa midsommarfirandets tio budord. De var förnuftiga och behandlade till största delen alkoholkonsumtion.

Sup inte inför barnen, pissa inte från båten, drick varannan vatten och så vidare.

Finländarna är storkonsumenter när det gäller alkohol och det eskalerar under storhelgerna. Varje gång vi upprepar detta och ger råd för att klara oss i alla fall, bekräftar vi konsumtionen.

Vi dricker. Vi försöker ta hand om vår alkoholkonsumtion, men vi dricker. Vi dricker, drack, har druckit, vi kommer att dricka.

Råden behövs, samtidigt får de samma effekt som föräldern som skickar tonåringen med en flaska vin till sina fester: det normala är att dricka.

Låt mig därför berätta en annan historia. En som är lika sann som varannan vatten, och som jag inte alls är ensam om.

Jag har aldrig sett mina föräldrar onyktra. Mina barn har aldrig sett mig vara full.

Storhelger innebär att vi letar upp en dammig vinflaska ur förrådet, vi köar inte i timtal på Alko. Taxfree innebär att vi köper ett par flaskor vin för att de kan vara bra att ha på kommande bjudningar (det är samma flaskor vi rotar fram till storhelgerna).

Fester innebär ett par öl och kaffelikören har stått orörd i kylen i över ett år.

Varken min man eller jag är uppvuxna i familjer som drack alkohol till vardags, knappast ens till fest.

Vi dricker inte måttfullt för att vi är särskilt religiösa, vi låter inte bli av någon särskild orsak alls.

Det är inte särskilt dramatiskt.

Kanske är det odramatiska som är förklaringen. Alkohol har inte varit uttalat förbjudet hemma, den har inte ens funnits.

Som vuxen fortsatte jag på samma väg. Alkohol finns, men jag förhåller mig till alkohol närmast förstrött.

Ett glas vin? Ibland. Då jag känner för det.

Det gör mig varken bättre eller sämre än någon annan, men mina vanor brukar anklagas för att höra ihop med moraltanters. Därför berättas sällan den här historien.

Accent, en tidning om droger och nykterhet, rapporterar att två tredjedelar av alla föräldrar uppger att de dricker alkohol i jul. Samtidigt känner vart tionde barn oro varje jul inför de vuxnas alkoholkonsumtion.

Man ska vara försiktig med att skuldbelägga föräldrar, och att lyfta fram alkoholkonsumtion är kanske lättköpta poäng.

Samtidigt: Vart tionde barn är oroligt för att vuxna i närheten ska bli fulla i jul. Varje barn borde få längta efter jul, inte bäva för den.

Så här är det också: Kan man inte vänta med snapsen/vinet/groggen ens tills barnen somnat, har man problem. Då är det kanske dags att erkänna de problemen istället för att skrämma barnen.

När råd som att barnen inte ska se sina föräldrar fulla och att man inte onykter ska pissa från båten upprepas påminns jag om att jag inte är normal.

Det normala är att behöva påminnas om måttlighet för att inte traumatisera barnen eller ta livet av sig.

Men min historia är också sann, och det är på tiden att den berättas. Bara för att normaliteten ska kunna ifrågasättas.

Det går utmärkt att vara nykter i jul.