En Ålandsvän har gått ur tiden
President Mauno Koivisto var en stor statsman och en riktig Ålandsvän.
Sedan beskedet om att 93-åriga president Mauno Koivisto somnat in på Mejlans sjukhus i Helsingfors i fredags har många fina ord sagts och skrivits. Hans presidentskap sträckte sig över en svårmanövrerad tid mellan 1982 och 1994.
Koivisto stora arv är att han lyckades befästa Finland i Västeuropa när Sovjetunionen rasade samman. Arbetet började redan då Finland ansökte om medlemskap i Europarådet 1988 och några år senare EU-medlemskap. Med sin nationalekonomiska bakgrund resonerade Koivisto att Sovjetsystemet inte kommer att klara sig ekonomiskt. När han såg att det började knaka i fogarna vågade han ta de modiga stegen och styra västerut.
Med facit på hand är det lätt att undervärdera den skicklighet som krävdes vid denna historiska brytpunkt. Men Koivistos gedigna språkkunskaper, kontaktnät och skarpa intellekt kan mycket väl ha varit de nyckelfaktorer som gjorde att de vågade dragen lyckades fullt ut. För utan Koivistos välsignelse hade Finland med allra högsta sannolikhet inte sökt sig västerut eftersom presidentens ord vägde tyngst i utrikespolitiska frågor.
Under Koivisto utvecklades också parlamentarismen i Finland. Han insåg själv att det inte var hållbart med ett presidentstyre när han själv satt som statsminister och president Kekkonen bad honom avgå. Genom parlamentarismen närmade sig Finland också Västeuropa.
President Mauno Koivisto var en riktig Ålandsvän. Koivistos Ålandskoppling uppges ofta vara att hans far seglade timmerman på åländska fartyg. Men under sin livstid stärkte Koivisto banden till Åland betydlig. Han stadfäste den nuvarande självstyrelselagen, han var med och murade grundstenen för statens ämbetshus på Åland och han gav landskapet egna frimärken. Tidigare lantrådet Ragnar Erlandsson konstaterar att Koivisto var välvilligt och sakligt inställd till Åland.
Under sitt presidentskap besökte han landskapet varje år och han hade många Ålandskontakter genom åren.
Medan Koivistos föregångare president Urho Kekkonen var känd för sina fisketurer till Åland konstaterade Koivisto att han själv inte är någon storfiskare, men visst kunde han meta. Det minns Harriet Lindeman som var elektor för Koivisto när han ställde upp i presidentvalet 1981. Duon Lindeman-Koivisto vann stort i valet. Resultatet överraskade många eftersom Socialdemokraterna, som Koivisto kandiderade för, var ett litet parti på det borgerliga Åland.
Kanske var det just hans lågmälda framtoning som övertygade ålänningarna att rösta på honom. Eller hans sätt att ta sig funderare när han stod inför ett svårt val. Vad det än var upplevdes hans Ålandsbesök betydligt mer avspända än hans föregångares. Med sig hade han ofta andra Ålandsvänner. En av dem är tidigare statsminister Paavo Lipponen som var Koivistos statssekreterare.
Helt problemfritt var Koivistos förhållande till Åland ändå inte.
Enligt riksdagsrådet Gunnar Jansson var Koivisto egentligen beredd att ge Åland betydligt mer befogenheter, särskilt på det ekonomiska området, när den nuvarande självstyrelselagen togs fram. Men enligt Jansson tog presidenten mycket illa vid sig när ålänningarna i tidningarna upprördes över att den finska flottans fartyg åkte genom i den åländska skärgården.
– Koivisto, som var krigsveteran, blev stött och undrade om Åland inte vill bli försvarat. Därför nöjde han sig med förslaget trots att han hade varit beredd att gå längre, säger Jansson.
Långsint var Koivisto ändå inte i det här fallet. I stället för utvecklad ekonomisk självstyrelse godkände han ett mycket sent inkommet förslag som Jansson och dåvarande finansminister Matti Louekoski kompromissat fram under efternatten.
Analysen var att kompromissen var nödvändig för att den nya självstyrelselagen skulle kunna drivas. Koivistos godkännande var nödvändigt. Det kom och den modellen lever vi med än i dag.
