DELA
Foto: Julia Johansson

Efter brexit – satsa på ålin

Chanserna för att Åland ska få en parlamentsplats i Bryssel är försvinnande liten. Men den finns. Därför är den värd att kämpa för.
I kölvattnet av sommarens politiska jordbävning, brexit, har frågan om hur de brittiska parlamentsplatserna ska fördelas väckts. Som Nya Åland berättat är åländska representanter för både regerings- och oppositionspartierna och den åländska riksdagsledamoten Mats Löfström taggade på att inleda arbetet för att Åland ska få sin parlamentsplats.

Frågan om den åländska parlamentsplatsen – eller avsaknaden av den – har funnits på agendan ända sedan det stått klart att Åland inte fick en av Finlands 16 parlamentsplatser i samband med medlemskapet 1995. Att det inte blev någon parlamentsplats för drygt 20 år sedan berodde delvis på att rikspartierna sinsemellan delat upp platserna mellan sig redan innan den åländska folkomröstningen om Åland skulle anslutas till unionen. Man var helt enkelt ute för sent.

Den här gången är den snäva tidtabellen inte problemet. Ju tidigare Åland börjar arbeta utifrån det nya läget som brexit kan leda till desto bättre. För att ha en chans i EU:s enorma maskineri måste man veta vad man vill och våga satsa.

Låt oss vara både tydliga och ärliga från början. Chansen att Åland får en parlamentsplats är mikroskopiskt liten. I dagsläget är det inte ens säkert att de 73 platserna kommer att fördelas bland de nuvarande medlemsländerna. Röster som förordar att platserna ska förbli outdelade kommer med säkerhet att höjas när diskussionen drar i gång. Och fördelas de är det många länder och regioner som vill öka sitt inflytande. Det finns många stora, och betydligt viktigare frågor som måste lösas inom unionen innan man börjar debattera antalet parlamentsplatser.

Men om vi tillåter oss att spekulera:

Varför ska en redan ansträngd administration som Åland lägga ner kraft på att försöka få en plats EU-parlamentet?

Svaret är tudelat. Det pragmatiska svaret är att Åland inte har något att förlora utan bara att vinna. I kölvattnet av den uteblivna parlamentsplatsen fick Åland en tjänstemannaplats på Finlands ständiga representation i Bryssel, en plats i riksdagens stora utskott där EU-frågorna behandlas och en plats i EU:s regionkommitté. Kampen gav utdelning även om huvudvinsten uteblev.

Ur ett självstyrelseperspektiv är det självklart att landskapets politiker ska kämpa för platsen. I det nuvarande upplägget finns en inbyggd orättvisa eftersom riksdagens kompenserades för att den gav en del av sin lagstiftande makt till Europaparlamentet genom parlamentsplatserna. Det gjorde också Åland, men fick inget inflytande i gengäld.

Att rikspolitikerna skulle ge ifrån sig en av de befintliga platserna har varit osannolikt. Men genom årens lopp har rikspolitiker och regeringar lovat att arbeta för att Åland ska få en plats i parlamentet, förutsatt att Finland får nya platser.

Det handlar inte bara om symbolpolitik och flaggviftande. Skulle Åland få en parlamentsplats i Bryssel skulle det kunna bli en åländsk bastion utanför Finland. Kunskapen om vad som händer i Bryssel kunde bli ännu bättre öka och också möjligheten att påverka besluten genom att bygga allianser med andra likasinnade. En stor del av de förordningar och direktiv som behandlas i Bryssel behandlas också av lagtinget.

Ingen kommer att ge platsen till Åland om politikerna inte arbetar stenhårt. Den sittande regeringen med statsminister Juha Sipilä (C) har inte gjort sig kända för att vara speciellt minoritets- eller ålandsvänlig. Varken Sipilä eller utrikesminister Timo Soini (Sannf) har några politiska poäng att vinna på att ge Åland en plats, snarare tvärtom i den senares fall. Men EU-processerna är långa och innan den här frågan är avgjord har regeringskonstellationen förmodligen förändrats. Därför måste de åländska politikerna vara på hugget redan nu.