Dubbla stolar och hemåttänkare
Debatten kring samhällsservicereformen fortsätter i oförminskad styrka att dominera det politiska livet på Åland.
Allt från ganska intetsägande ställningstaganden till publikfriande populism syns i tidningarnas spalter och på sociala medier.
Då och då kommer också frågor av större betydelse i dagen, som när Tom Grahn i förra veckan skrev en insändare om kortruttssystemet i den här tidningen och tog i den också upp beslutsfattarnas dubbla stolar, och väljarnas svårigheter i att veta om de till lagtinget valt någon som ser till helhetens – Ålands – bästa eller om det är hemkommunens intressen som ska försvaras.
Grahn skriver: ” De flesta lagtingsledamöter har två kostymer: en lagtingskostym och en kommun-kostym. Problemen uppstår och accentueras då rätt kostym bärs på fel ställe eller fel kostym på rätt ställe. Lösningen är inte den att kommunala förtroendemän inte får ställa upp i lagtingsval.
Lösningen ligger i ett kollegialt konsensus hos valt lagting att lagtingsbeslut är åländska i sin helhet, medan kommunala beslut är lokala. Det som är bättre, billigare och tryggare för Åland är per definition inte det för samtliga kommuner. För att få någonting, måste man ge någonting.”
Grahn sätter fingret på problemet. Om en lagtingsledamot har sitt starka fäste och sin plats i den lokala kommunen, blir det svårt för hen att stödja ett beslut som den egna kommunen förlorar på, även om helheten – Åland – vinner på samma beslut.
Grahns lösning, ett kollegialt konsensus, är elegant men kommer att spricka i samma sekund som trycket blir för stort i hemkommunen. Vi har sett det många gånger genom åren, och kommer att se det många gånger än.
Grahn menar i sin insändare att det inte är någon lösning att förtroendevalda i kommunerna inte får sitta i lagtinget. Men varför inte?
På samma sätt som kommunerna nu med hög och klar stämma förklarar att landskapet inte ska kliva in och ifrågasätta den kommunala bestämmanderätten kan man fundera över den kommunala styrningen av landskapet.
De politiska spjutspetsarna på Åland är få. Och de sitter på många stolar. Inte sällan hamnar både de och väljarna i bryderier om vilken mössa politikern använder just för tillfället. Tre aktuella exempel i debatten om samhällsservicereformen (SSR):
Tony Asumaa är liberal oppositionspolitiker i lagtinget. Han är också kommunfullmäktiges ordförande i Lemland och ordförande i Ålands kommunförbund. När han uttalade sig efter kommunförbundets utlåtande angående SSR var han det senare, i mötet som beslutade om uttalandet företrädde han Lemland och i lagtinget är han liberal och företräder partiet.
Runar Karlsson är gruppledare för regeringspartiet Centern, satt som vice ordförande i ”Susannegruppen” som lade förslaget om Kommunernas socialtjänst (KST) inom SSR och är kommunstyrelsens ordförande i Saltvik. De senaste veckorna har han gått i opposition mot det förslag han själv presenterade i somras, och mot den regering som hans lagtingsgrupp antas stöda i lagtinget. Man kan, om man så vill, misstänka att tryck från hemkommunen, som skulle förlora på Susannegruppens finansieringsmodell, ligger bakom svängningen.
Barbro Sundback är Socialdemokratisk lagtingsledamot, ersättare i stadsstyrelsen i Mariehamn (dit mycket av verksamheten inom KST skulle flyttas) och ordförande i samma Susannegrupp. Nu krigar hon mot Karlsson om det förslag de samstämmigt presenterade i somras.
Om de två nivåerna, kommun och landskap, skildes åt på så sätt att politikerna måste välja vilken arena de vill verka på skulle en del av dessa problem undanröjas. Samtidigt skulle det också tvinga fram en bredare spets av toppolitiker. Fler skulle dela på de allra viktigaste posterna i landskapet och kommunerna i stället för att det som i dag sitter samma bakar på många, många stolar. Möjligen skulle detta också locka fler att ta steget in i politiken.
Men framför allt skulle det innebära en tydlighet gentemot väljarna. Det skulle innebära att väljaren, när hen går till valurnan, faktiskt vet vilken hatt den folkvalda kommer att verka under.
Det, om något, vore en vinst för demokratin.
