DELA
© Nya Åland

Du får älska vem du vill

”Vi tror alltid att det är det som sägs (Bög! Fjolla!) som är problemet.
Lika ofta är det det som inte sägs.
– Vi menar det här: du får älska vem du vill.”
Citatet är inte mitt, det var Sportbladets alltid kloke krönikör Simon Bank som skrev det härom veckan. Han skrev om simmaren Ian Thorpe, femfaldig olympisk mästare. Killen som slagit världsrekord i parti och minut. En hjälte för tusentals världen över.
Simon skrev det efter att Thorpe i en intervju med Michael Parkinson kommit ut som gay. Detta efter att Thorpe i åratal förnekat sin läggning, han gjorde det till och med i sina egna memoarer.
Anledningen: han var rädd för reaktionerna. Han var rädd att de som stod bakom honom i stället skulle vända sig emot honom. Att han inte längre skulle vara älskad. Han var rädd att ingen skulle tycka om honom om han tillät sig själv vara den han faktiskt är.

Ian Thorpes historia är på intet sätt unik. Den delas av miljoner andra som förtrycker sig själva i det vi ofta kallar för garderoben. I stället för att för världen få visa vilka de egentligen är, och söka kärlek från dem de egentligen vill älska förtrycker de sig själva för att världen förtrycker dem.
”Vi menar det här: du får älska vem du vill”, skrev Simon, och vi borde alla stämma in. Inte bara när det anordnad Pride. Utan Alltid! Överallt!
Det handlar om att krossa en förlegad, inskränkt, förtryckande och fördömande attityd som fått dominera allt för länge.
Hbtq-personer är inte konstiga. De är inte sjuka eller förvirrade. De är inte vad de är för att det är ”trendigt.
De är det de är av samma anledning som att heterosexuella är heterosexuella: för att de är det. Det finns ingen annan giltig förklaring. Allt annat är trams, dumheter och nonsens.
I det upplysta samhälle vi alla tror oss leva i är det allt för ofta påfallande mörkt. Det som inte ses som ”normalt” ska skändas, tryckas undan.
Det som verkligen borde förgöras är begreppet ”normalt”. För vilket samhället utvecklas om allt och alla är lika? Om alla går åt samma håll, om alla gör samma saker? Olikheter leder framåt. Att träffa människor som inte i allt är lika oss själva vidgar våra vyer, lär oss. Allt kan inte styras genom majoritetsbeslut.

Säkert kommer en och annan att störa sig på Pridefestivalen, på yran, glädjen och friheten i att få vara sig själv.Den vanligaste gnällkommentaren brukar vara något i stil med att ”är det så viktigt att visa vem man vill ha sex med?”.
Om du tycker så har jag en upplysning: du har inte fattat grejen. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om vem man ligger med eller ens vad man gör när man ligger.
Det handlar om att bli accepterad för den man är. Det handlar om att samhället ska vara så fritt från fördomar att ingen ska behöva känna att de måste sitta kvar i den där garderoben som Ian Thorpe var för rädd för att komma ut ur under alla år.
Det är ett svaghetstecken för vårt samhälle om ens någon känner sig så rädd för omgivningens reaktioner att hen hellre spelar en roll som hen inte är än att vara sig själv.
Men ansvaret för att så inte är fallet ligger inte på den enskilde, den som gömmer sitt sanna jag. Det ligger på oss andra. Det är vårt ansvar, vår uppgift och vår förbannade skyldighet att skapa ett samhälle, en miljö där alla får och kan vara just så som de själva vill vara.

Det är allas vår uppgift att ställa oss upp, inte bara nu under Pridefestivalen utan alltid, och fram till dess att det är självklart proklamera:
– Vi menar det här: du får älska vem du vill

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax