DELA
© Nya Åland

Djupnande klyftor återspeglas i skolan

Låt oss ta bladet från munnen vad gäller skillnaden mellan Ålands lyceum och Ålands yrkesgymnasium. Låt oss säga som det är vad gäller de 44 elever som i år söker studieplats vid yrkesgymnasiet efter särskild prövning.
Och låt oss göra det utan affekt.
I Ålands lyceum går de akademiskt högpresterande eleverna, de som satsar på att gå vidare med en teoretisk utbildning. Även inom vissa program inom yrkesgymnasiet är ambitionsnivån hög, men generellt sett är eleverna inom yrkesgymnasiet mindre studiebenägna, mindre allmänbildade och mindre intresserade av skolan än sina studiekamrater i lyceet.
Detta korrelerar med andra saker som visar att faktorer som ekonomisk klass, socialt och intellektuellt kapital samt hälsa och förväntningar på livet består och reproducerar sig, trots den stora utjämnare av sociala skillnader som grundskolan borde vara.

Det visar dessutom att vårt samhälles behov av å ena sidan högt utbildad arbetskraft, å andra sidan anställda till en lågt avlönad tjänste- och vårdsektor är på väg att skapa ett djupare klassamhälle än vi sett under de senaste decennierna.
Medelklassen slutar växa, eftersom de hyfsat välavlönade jobben inom tillverkningsindustri är på väg att försvinna eller flytta bort, medan det som efterfrågas, specialistkompetens och utbildning på djupet, ligger utom räckhåll för alltför många studerande, och de jobb som står till buds inom tjänste- och vårdsektorn av tradition är sämre avlönade, så kallade kvinnojobb.

Detta är inte Ålands gymnasieskolas fel, men det är en problematik som ställs på sin spets i skolan.
I torsdagens Nya Åland kunde man läsa om de 44 elever som söker till yrkesgymnasiet med särskild prövning, alltså elever som inte bedöms klara en vanlig yrkesutbildning utan särskilt stöd och som sällan kan gå ut yrkesgymnasiet med godkända betyg.
Detta är en växande grupp, även den, och en som kräver stora resurser av samhället, förr eller senare.

För att nu vara till ytterlighet tydlig. Detta är inte våra ungdomars fel. De som inte går i Ålands lyceum är inte dumma och obildbara. De är inte obehövliga, och de är inte sämre.
Däremot finns ett växande problem som vi som samhällsdebattörer, politiker, föräldrar, lärare och skolledare inte kan blunda för, och det är den växande andelen ungdomar med psykiska, sociala och inlärningsmässiga problem som vårt samhälle under skoltiden inte förmår balansera och jämna ut.

Det hjälper inte att det inte är till alla delar skolans eller samhällets fel, även om man kan se brister också där, för det är ändå i skolan och i arbetslivet efter skolan som problemen landar och blir kostsamma, både på det mänskliga och det ekonomiska planet.
Orsakerna kan man hitta på många ställen. Hos föräldrar som inte orkar med sitt föräldraskap eller själv dras med psykisk ohälsa, missbruk eller annan belastning. I det extremt höga antalet skilmässor på Åland, som lämnar endel barn vind för våg och rotlösa mellan satellitfamiljerna. I bristen på psykologer och kuratorer i skolorna. I den dåliga samordningen av barnskyddsfrågor i landskapet. I kommunernas ekonomi, som inte tillåter några utsvävningar i skolorna. I den extrema prestationskultur som vuxit fram, och som drabbar speciellt flickor och unga kvinnor, där den som faller igenom på något område inte anser sig värd någonting.

Listan kan göras hur lång som helst. Ett första steg är att se problemet för vad det är. Sen måste man söka svar i de positiva exempel som dock finns, inte gräva ner sig i nya skyttegravar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax