Djungelns lag när valåret inleds
Om några dagar är det slut på 2010, och vi går in i alla journalisters och politikers skräck och förtjusning – valåret – då precis allt är möjligt.
Från och med nu är alla vänskaper nollade, alla lojaliteter upp till granskning, alla nya allianser möjliga.
Fram till ordförandevalet i Åländsk center för bara någon vecka sedan föreföll det möjligt, till och med sannolikt, att en ny regering efter ett framgångsrikt centerval skulle innebära en ny regeringskonstellation.
Med centern som valsegrare hade Roger Nordlund varit en stark lantrådskandidat, och med den center han och Veronica Thörnroos företräder hade både Ålands socialdemokrater, Obunden samling och Frisinnad samverkan kunnat samarbeta.
Alla tecken på denna stilla valflört fanns där, och Liberalerna kunde bara stå och titta på när centern gick på friarstråt och räknade med att Liberalerna skulle få ta den värsta smällen av det impopulära regerandet.
Sedan hände två saker. Harry Jansson valdes kuppartat till centerordförande, vilket ytterligare fördjupat de sprickor som funnits i partiet. Och Åländsk center visade genom sin hantering av budgetarbetet och debatten om avbytarservicen att man i detta läge inte är ett regeringsdugligt parti som förmår backa upp sina egna ministrar.
Liberalerna däremot har hållit ihop, och har lyckats hålla ihop regeringen genom tre tunga och hårt kritiserade år. Redan det en prestation som Viveka Eriksson (Lib) har all anledning att vara stolt över.
Med Harry Jansson som potentiellt lantråd har oppositionens känslor för centern svalnat. För många socialdemokrater och liberaler, kanske också för de obundna, är Harry Jansson en mycket kontroversiell person, kanske till och med själva orsaken till att de gav sig in i politiken. Även om centern som parti inte förändras särskilt mycket blir det svårare att hitta det förtroende och samförstånd med centern som hade varit möjligt tidigare.
För ett eller två år sedan var Obunden samling en regeringspartner som kändes osannolik både med liberaler och socialdemokrater. Så är inte fallet i dag. Den tidigare så spretiga och hållningslösa gruppen har mognat till ett regelrätt parti (i positiv mening), och har därtill en förmåga som centern saknar att på ett snyggt och till och med respektfullt sätt hantera frågor där medlemmar i partiet har diametralt motsatta åsikter.
Se till exempel på hur mödolöst man hanterade debatten om assisterad befruktning för samkönade par, trots att Mika Nordberg och Gun-Mari Lindholm företrädde helt olika ståndpunkter.
I de liberala leden finns en stark förhoppning att man ska kunna hålla positionen som Ålands största parti och få chansen att regera i ytterligare en period, då faktiskt med både erfarenhet och pondus i bagaget. Om inte tecknen i skyn visar helt fel, så är man mer intresserad av ett samarbete med den nuvarande oppositionen, eller delar av den, än med den nuvarande partnern.
Liberalerna har länge varit ett parti populärt bland väljarna, men inget vidare omtyckt bland kolleger i andra partier. Kanske dags för en liten charmkurs där, om man vill vara med och spela regeringsspelet 2011.
