DELA

Diskutera gärna, men håll fast vid gemensam socialservice

Det handlar naturligtvis om pengar, men också om principer, när socialnämnden i Mariehamn vill ha mer i landskapsandel för den gemensamma kommunala socialtjänsten.
För Mariehamn spelar det ingen större roll, pengamässigt, om staden är med eller står utanför, visar kalkylerna.
Kommunernas socialtjänst (KST) är ett bra projekt, riktigt bra, sett ur klientsynvinkel. Genom att allt utom barnomsorgen och äldreomsorgen sköts gemensamt garanteras klienterna likvärdig behandling oberoende av kommun, vilket har varit utgångspunkten.
Och som ÅSUBs forskningschef Katarina Fellman så riktigt påpekar i sin utredning av den ekonomiska sidan av reformen så är det sällan svårt att få stöd för argument om utveckling och förbättring. Det är när man kommer till pengarna som utmaningarna kan bli betydande.
Så vad handlar det? I runda tal 20 miljoner euro per år för den del som skall skötas av Kommunernas socialtjänst (som är ca 30 procent av kommunernas totala sociala service). Av den summan står landskapet för 6 miljoner euro i form av landskapsandelar. Resten skall de enskilda kommunerna stå för enligt en fördelningsnyckel, baserad på antal invånare och skattekraft samt med beaktande av behovet av handikappstöd, barnskydd, arbetslöshetsstöd och utkomststöd. Mariehamns andel är ungefär hälften av summan.

Vi vet att kostnaden för den här servicen varierar kraftigt från kommun till kommun. Men också från år till år inom en kommun, beroende på att kommunerna är små och ett enskilt fall kan sätta spår i budgeten. När man frånser landskapsandelarna så hade Geta år 2012 en kostnad för den här sektorn på 1 200 euro per invånare. Sund låg strax under medan Mariehamn noterades för drygt 800 euro och Sottunga för 50 euro.
Sottunga och Kökar har i någon av tabellerna till och med hamnat på minus, det vill säga fått mer i landskapsandelar än vad den här delen av socialservicen har kostat. Men kommunerna har en rätt dyr äldreomsorg, så pengarna har inte gått till banken.

ÅSUB har tillämpat den så kallade Nyckelmodellen på åren 2010–2012 och bilden blir en annan. Enligt den skulle Sottunga punga ut med strax under 800 euro per invånare medan Mariehamn ligger på 750. Notera att allt är ungefärliga tal, utlästa ur ett stapeldiagram! För Mariehamn är skillnaden minimal, men för Sottunga enorm. Det är här landskapsandelarna kommer in som en utjämnande faktor. De är nämligen också anpassade till kommunens bärkraft och ligger mellan 18,50 procent (Mariehamn) och 53,50 (ytterskärgården) av nettokostnaden.
Då visar det sig att Mariehamn ligger i en klass för sig med en egenandel, det kommunen skall stå för själv, på över 650 euro per invånare medan Eckerö på andra plats kommer upp i 400 euro. Jomala, Saltvik och Sottunga ligger på drygt 350 euro och Geta, Kökar, Lumparland och Vårdö på mellan 250 och 300 euro.
De här summorna är uträknade på basen av kända och kalkylerade kostnader för 2010–2012.
Det finns också en kalkyl för 2015, där tendensen är densamma.

Det är det här socialnämnden i Mariehamn hakade upp sig på,
– Staden tar ett allåländskt ansvar och skall samtidigt bära ett alltför stort ekonomiskt ansvar, ansåg nämndens ordförande Barbro Sundback (S).
Önskemålet/ kravet är att staden skall få samma procent i landskapsandel som Jomala, 26,5 mot föreslagna 18,5. Nämnden hotar inte med att lämna projektet, men visst är det en tydlig markering att staden vill något mer i form av pengar eller principer. Och sett till siffrorna kan man ha en viss förståelse för det önskemålet.
Kroken här är att staden inte har så mycket att vinna på ett samarbete, inte ekonomiskt, kostnaderna ligger på i stort sett samma nivå som i dag.Så visst kan man försöka plocka något russin ur kakan, om där finns.
Men staden har heller inte så mycket att förlora. Medan landsbygden sannerligen kan ha nytta och glädje av en samordnad social service.
Med tanke på det kompakta motståndet isynnerhet på centerhåll mot kommunsammanslagningar så borde man kämpa med näbbar och klor för att unna medborgarna åtminstone den här samordningsförmånen.

Harriet Tuomien