DELA
© Nya Åland

Det viktiga är livet, inte mördaren och döden

Man vill inte säga hans namn,den där ynkliga, förvirrade personens som tog livet av en massa barn på en ö i Norge.
Man vill inte mytologisera mannen eller platsen, inte vara en del av snaskandet kring rättegången, inte bjuda på ytterligare näring till den fascinerade närsyntheten kring denna den senaste i raden av galna mördare.

Alla offren var de viktiga, inte han.
Alla flickorna och pojkarna som kunde ha förändrat Norge och världen. Alla möjligheterna som försvann. Alla kyssar, alla smekningar, alla nya familjer, alla debatter, alla första hem och husdjur och skidturer och fester och gryningsgräl och förlossningar och skinkmackor och fredagsmys och alla mammor och pappor som blev med ett hål i sig där ett barn fanns.

Man tycker att det egentligen är helt oviktigt vilka vanföreställningar han led av, vilka löjliga spel han spelade och hur han sprätter omkring och gör gamla militärhälsningar.
Han är inte viktig.

Det viktiga är att när det kommer någon ny sprätt och pratar om counter-jihad och hotet från islam och om världsherravälde, så ska vi kunna skratta och gråta. Vi ska skratta åt att det finns någon som ännu tror att sådana hjälplösa, okunniga vanföreställningar, sådana skräckslagna myter kan användas i en seriös debatt, och vi ska gråta åt allt blodet som måste flyta för att vi skulle fatta det.
Allra mest ska vi gråta åt att vi ens behöver tänka så, att blod måste flyta för att vi skulle fatta.

Det borde vi naturligtvis ha gjort ändå.
Skulden för det som hände får han bära, mördaren. Må han sitta bortglömd och frustrerad i en cell för resten av sitt eländiga liv.
Aldrig mer ska nån kunna tro att man kan urskulda barnamord med att skylla på att en annan folkgrupp är farlig och hotfull.
Eller hur?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax