DELA
© Nya Åland

Det rör på sig – men vem rör sig med vem?

Det börjar dra ihop sig, och gaddarna börjar så sakteliga skymta i debatten inför valet.
När pejlingarna dessutom visar på rörelser i väljarkåren blir partistressen också allt större.
Men vem röstar du på – egentligen?
Det ska sägas med en gång: en pejling är inget exakt instrument, ingen vetenskalig opinionsmätning. Men Nya Ålands pejlingar har genom åren visat sig stämma bra överens med slutresultatet, och de ger en intressant bild av hur vindarna blåser inför valet.

Nya Ålands senaste valpejling, som vi presenterar i dag, visar att regeringspartierna, Liberalerna och Centern, går bakåt medan främst Socialdemokraterna och Ålands Framtid vinner mark.
Inte så konstigt kanske att regeringspartierna backar, att vara den som bestämmer brukar innebära att man också blir den som får skäll.
Inte heller är det konstigt att Socialdemokraterna och Ålands framtid är partierna som går framåt. Båda har visat framfötterna och står ut i den politiska mittengeggan.
Socialdemokraterna har fått hela vänsterkanten för sig själva när Liberalerna blivit allt borgerligare i sina ekonomiska beslut. När sedan Camilla Gunell tagit sitt parti vänsterut finns det yta att springa på, om fotbollsliknelsen tillåts.
Ålands framtid har en helt egen planhalva att röra sig över med självständighetsfrågan. Nu är det förvisso inte givet att den lockar väljare, men den, tillsammans med partiets integrationspolitik, gör att ÅF färgar på ett eget sätt i valrörelsen.
När partierna blir allt för lika, och skillnaderna mellan dem framstår som näst intill obefintliga, finns två vapen att tillgå. Det ena har vi ett stort inslag av redan – personvalet. Att ha kandidater som väljarna litar på blir viktigare än den politik de faktiskt står för.
Det andra vapnet är att tala ideologi, om rötterna för partiet och grunden för varför man tycker som man gör. Det är ingen vild gissning att det är däri Sossarnas och ÅF:s framgångar ligger. Det har varit beklämmande lite prat om grundläggande värderingar från många håll. Och här har de andra partierna mycket mark att ta tillbaka. Ideologin är det som tar fram skillnaderna mellan ståndpunkterna som inget annat.

Men det finns ytterligare en sak som partierna kan göra för att skapa förtroende nog för att vinna väljarna gunst: att tala om vad man vill göra – och vem man vill göra det med.
Hittills har samtliga partier svarat minst sagt svävande om vilket eller vilka partier man kan tänka sig att dela makten efter valet. ”Vi kan samarbeta med alla”, har det hetat. ”Väljarna avgör”, säger några. Visst är det så, men samtidigt borde väljarna få veta vad deras röst egentligen betyder.
Är en röst på Harry Janssons center också en röst på Sossarna och Camilla Gunell? Är en röst på Johan Ehns moderater också en röst på Viveka Eriksson och Liberalerna? Till vilket parti ger den som lägger rösten på Anders Eriksson, ÅF, eller Gun-Mari Lindholm, Obundna, indirekt makt?
Självfallet varken kräver eller hoppas någon av oss på att den åländska politiken ska klumpas ihop på samma blockpolitiska sätt som den svenska har gjort, men partierna borde ändå ge väljarna en fingervisning om vilka partier de tycker ligger bäst till att hitta regeringssamarbete med. Det, om något, vore att vara ärlig mot väljarna.

Under alla omständigheter lär det bli en rysare när kandidater och partifunktionärer samlas för att vänta in valresultatet på kvällen den 16 oktober.
För närvarande verkar partikartan ritas om, och mer likna den som gäller i riket efter valet, med flera partier inom några procentenheter.
Spännande är bara förnamnet.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax