Det måste bli mindre, inte mer, droger i samhället
Har kriget mot drogerna misslyckats? Och om svaret är ja, är lösningen att ge upp?
I veckan har debatten kring legalisering, som svept över världen de senaste månaderna och åren, förts livligt också här på Åland. Till viss del är det samma argument som poppat upp då och då i årtionden som hörs från båda sidor, men en del är också nya.
Röd ungdoms William Ramsdahl är den på legaliseringssidan som hörts mest i veckan som gick. Han vill avkriminalisera allt bruk av narkotika. Hans främsta argument är att kriget mot knarket, som instiftades av president Richard Nixon i början av 70-talet har misslyckats. Tiotusentals, varav många är fredliga bönder vars enda alternativ till svält har varit att odla narkotika, har fått sätta livet till i de militära eller paramilitära insatser som gjorts i mellanöstern och Syd- och Centralamerika.
Ramsdahl har rätt så till vida att det krig som I-världen fört har misslyckats. Drogkartellerna är starkare än någonsin och vinsterna bara växer. I Mexiko pågår ett regelrätt krig mellan karteller och myndigheter och kartellerna emellan. I Afghanistan har bönder ofta att välja mellan svält, odla knark eller börja kriga med talibanerna.
Och framför allt: ingen lösning finns i sikte.
Men är då lösningen på detta att legalisera substanser som vi vet är farliga att bruka? Substanser som vi vet drar med sig stora kostnader för samhället och som i inte så få fall leder till misär.
Självfallet inte.
Samhället måste ha rätten att säga att ”det här är okej, det där är det inte”. Det kallas lagar. Tyvärr måste vi också acceptera att lagarna inte alltid är konsekventa.
Förespråkarna för en avkriminalisering/legalisering framhäver ofta att forskningsrapporter visar att cannabis är mindre farligt än alkohol. De fick till och med medhåll av president Obama här för leden. Icke desto mindre är det farligt.
Alkohol har vi haft i kulturen i många hundra år. Dagens alkoholpolitik går ut på att begränsa tillgången för att få ned drickandet. Det är bra, men inte tillräckligt vilket statistiken över alkoholskador och alkoholrelaterat våld allt för tydligt visar.
Att införa ytterligare en drog, som staten då med lagstiftningen säger ”det här är okej”, är inte rätt väg att gå. Man kan sitta i dagar och rangordna olika substanser efter farlighetsgrad, men att jämföra droger på det sättet är inte ett bra sätt att angripa problematiken:
Vi har för mycket droger i samhället. Det skadar både medborgarna och samhället självt. Att tillföra nytt eller annat eller mer är inte lösningen. Att minska den totala droganvändningen är det.
EU för en aktiv kamp mot tobaken. Målet är, får man förmoda, att förbjuda den vilket är bra. Ska vi då röka gräs i stället? Knappast en utvecklande väg.
På alkoholområdet borde mycket mer göras, men dessvärre använder olika länder alkoholen som en del i samhällsbygget, både skattemässigt, röstmässigt och i turismsyfte. Här kan EU göra väldigt mycket mer för att få länderna att jobba ihop.
Då kommer vi tillbaka till kriget mot drogerna. I grunden handlar det om alternativ för de som inte ser någon annan möjlighet att överleva än att odla kokaplantor, opium eller cannabis.
Fattigdomen i tredje världen är grunden till mycket ont, också när det gäller knarkhandeln. Om bönderna i Colombia eller Afghanistan hade ett alternativ som gav bättre betalt än knarket, skulle mycket vara vunnet. Att låta staten ta hand om odlandet och på det viset slå undan benen på bönder i tredje världen skapar nya problem.
I stället för vapenskrammel måste I-länderna hjälpa till att bygga upp de svagare ekonomierna. Först då kan kampen (inte kriget) mot knarket vinnas.
