DELA
© Nya Åland

Det finns vinnare på kemisk krigföring

Är någon förvånad att regimen i Syrien slutligen använde sig av de stora lager av kemiska stridsmedel som finns i landet?
Var det inte bara en fråga om tid? Är det inte givet att en förtryckarregim som Bashar al-Assads i ett ytterligt blodigt inbördeskrig slutligen vänder giftgadden mot sin egen befolkning? Är det inte givet att flera av parterna i konflikten, som redan begått obeskrivliga handlingar, också tar till det som finns?

Visst är det så. Om nu FNs säkerhetsråd och inspektörer lyckas samla sig till en verifiering av det inträffade, om nu det internationella samfundet kan enas om att göra någonting, om nu president Obama vill engagera sitt land i ytterligare en militär operation, så kanske det så småningom blir en intervention, och kanske det så småningom blir lite bättre, även om det inte kan bli bra.
Det beror på stormaktsintressen, på om USA anser sig få ut något av att gå in i ytterligare en närmast olöslig konflikt i ett arabland, på om Rysslands vänskap med den syriska regimen består trots det blodiga saldot, på allt möjligt som inte har med människorna, kvinnorna och barnen i någon förort till Damaskus att göra.

Dagens Nyheter skriver i sin huvudledare på torsdagen att den syriska regimen nu måste släppa fram inspektörerna. Carl Bildt sade i en intervju i BBC att det viktigaste är att få fram fakta. Trots det stora utflödet av bilder och siffror från Syrien är det i denna digitala tidsålder nästan omöjligt att veta vad som faktiskt hänt, spionkameror, satelliter, uppkopplingar och mobiltelefoner till trots.
På marken, där dödandet pågår, är den lilla människan lika rätts- och skyddslös som hon alltid varit.

I ett krig som detta brukar man säga att det inte finns några vinnare. Tyvärr är det inte sant. Eftersom krig är den ultimata formen av konsumtion är det många som vinner på världens konflikter, och inga mer är vapentillverkarna, kemiföretagen, hela det militärindustriella komplex som man i sina cyniska stunder frestas att tro att står bakom fler konflikter i världen än man vill räkna.

Vi kan inget göra just nu åt tillståndet i Syrien.
Vi kan öppna våra gränser för flyktingar, men gör det ju inte.
Vi kan öka vårt bistånd, men till vem?

Det är en kolossal skam för det internationella samfundet, alldeles särskilt för Kina och Ryssland, att man inte omedelbart reder ut, bortom allt tvivel, vad som inträffat. Kemiska vapen mot civilbefolkning är så ondskefullt att det inte får förekomma, och blotta misstanken borde i en mänsklig värld leda till omedelbara och kraftfulla reaktioner.

Betänk dock detta: i vårt trygga, rena, snälla samhälle äger vi och profiterar på vapenindustrin. I fondbolag, i korsägande, i underleverantörer till underleverantörer är vi inknutna i ett komplex vars slutpunkt är ihjälgasade barn med skum runt munnen, på en dammig gata utanför.
Det är inte vårt fel, men har vi inte ett ansvar?

Det är ett krig som pågår. Det finns vinnare på det.
Det är fel. Det borde finnas gränser.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax

När