DELA
© Nya Åland

Det finns risker med offentligt sparande

Det finns ett problem med den pågående diskussionen om den offentliga sektorns överstora kostym.
Eller, det finns flera, men låt oss koncentrera oss på en aspekt.
Om offentlig sektor sparar, så sparar man på
a. låglönesektorer
b. kvinnojobb
c. grundservice

Den allra största delen av den offentliga kakan går till hälso- och sjukvården, precis som det ska vara enligt allas våra prioriteringar. Där finns en starkt sysselsättande effekt.
Under många år har man i rapport efter rapport konstaterat att vi har ett underskott på människor som kunniga och villiga att vårda vår allt äldre befolkning.
I en artikel i måndagens Nya Åland radas fakta upp: löneutvecklingen i kvinnodominerade branscher har stannat av. Kvinnors löner är i dag cirka 70 % av männens, både inom branscher och i uppdelningen i kvinno- och mansdominerade branscher.

Kvinnorna dominerar inom offentlig sektor, där nu spärrarna slås på i sparprogram efter sparprogram.
Det är väl ingen som säger nej till det, visst ska offentlig sektor hålla i våra pengar så gott det går, men det finns en uppenbar risk att man sparar upp arbetslösheten i stället för ner på kostnaderna, och att kvinnorna flyr de branscher där arbetskraftsbehovet de facto är skriande.

Samtidigt som denna process pågår vet vi att inkomstklyftorna i samhället växer snabbare i Finland än i något annat OECD-land. I klartext; I Finland blir de rika rikare och de fattiga fattigare än på andra ställen.
Andelen fattiga barn ökar.
Andelen fattiga ensamförsörjare och fattiga studerande ökar.

Utan att lägga några värderingar alls i det faktum att det finns fattiga och rika är det samhällsekonomiskt osunt om klyftorna blir för stora. Vill man uttrycka det cyniskt så blir det dyrare för samhället att ha människor i arbetslöshet och utslagning än att ha människor anställda i lågavlönade jobb som behöver göras.
Häri ligger vårt samhällsekonomiska dilemma.
Ansvaret för förlorarna i ekonomiskt dåliga tider är samhällets. Ansvaret för vård, skola och omsorg är samhällets. Ansvaret för att hålla uppe sysselsättningen är samhällets. Ansvaret för infrastruktur och goda förutsättningar för näringslivet är samhällets.
På näringslivet kan vi, enligt denna logik, inte pålägga något ansvar, annat än i form av uppburen skatt. Självklart är skatteintäkterna det som bär hela systemet, men det har gång på gång visat sig att det privata näringslivet inte kan och inte vill påta sig något ansvar för sysselsättning eller samhällsutveckling.

Kanske är det bäst så. Om vi ska ha ett livskraftigt näringsliv måste det kanske fungera uteslutande för sin egen nytta. Om detta kan man tvista, liksom om hur reglerat näringslivet egentligen är eller borde vara.
Faktum kvarstår ändå att den som står kvar med ansvaret både för sysselsättningen och för följderna och kostnaderna djupare arbetslöshet är den offentliga sektorn.

I den offentliga sektorn finns kvinnorna. Och de låga lönerna. Och lågstatusjobben. Och klyftorna växer.
Utan att missunna de rika att bli rikare, är det inte något som gått snett då?

nina.fellman@nyan.ax