Det finns ingen rättvisa när föräldrar tvistar
För långa handläggningstider, för nära, för svårt. Barnskyddet på Åland är helt enkelt inte tillräckligt bra.
Vad kan vi göra för att förhindra att barn far illa i skilsmässor? Hur ska samhället stöda och hjälpa utan att stjälpa? Hur ska föräldrar klara av att sätta sina vuxna tvister åt sidan och se till barnens bästa.
Vad kan man säga? Svaret på samtliga frågor är att det är mycket svårt, och att många föräldrar sorgligt misslyckas, utan att på något sätt vilja sitt barn illa.
I gårdagens Nya Åland kunde vi berätta om en åländsk politiker vars uppslitande skilsmässa lett till en segdragen vårdnadstvist med rättsliga efterspel och nu också till en polisanmälan från sociala myndigheter om barnmisshandel.
Det kan tyckas spekulativt att Nya Åland väljer att publicera denna information, även om vi anonymiserat uppgifterna. Ändå handlar det faktiskt inte bara om skandalfaktorn i att en makthavare anmälts för ett allvarligt brott.
Det finns flera frågor som bör ställas, alldeles särskilt i offentligheten. I våra små kommuner och socialförvaltningar finns alltid risken att personliga relationer och bindningar ställer sig i vägen för objektiva bedömningar. Det finns gamla maktstrukturer som kan göra sig gällande också i barnskyddsärenden.
Kort sagt; detta är precis just ett sådant fall som borde hanteras snabbt, effektivt och av en instans som så lite som möjligt upplevs som part i målet.
Det kan man inte säga om hanteringen av detta fall. Inte bara skilsmässan är en härva, utan också den rättsliga prövningen av vårdnadstvisten och de sociala myndigheternas roll i den. När det alltså kommer ett ytterligare element, och ett mycket allvarligt sådant, då borde naturligtvis alla klutar sättas till för att reda upp frågan snarast möjligt.
I stället har det gått precis tvärtom. Först efter två barnskyddsanmälningar, den första från förra hösten av barnombudsmannen, den senare i maj av patientombudsmannen, har kommunens socialtjänst nu gjort en polisanmälan. Det är på tok för lång tid.
Det bör naturligtvis understrykas att skuldfrågan tills vidare är helt outredd, och att ärendet bara passerat ett första myndighetssteg.
Eftersom ingen, varken myndigheter eller polis, kan tvinga två människor att komma överens så måste det från samhällets sida finnas system som skonsamt men rättvist ser till barnens bästa. Det betyder en mycket delikat balansgång mellan att inte låta sig ledas i nosen av parternas särintressen men samtidigt bevaka allas.
Slutsatsen, om det kan finnas någon, är en gång att det åländska barnskyddet på kommunal nivå inte är tillfredsställande. Den opartiska distans som behövs finns inte, och man reagerar för långsamt på varningssignaler.
Det bör dock ytterligare understrykas att det inte är sociala myndigheter, inte polis eller ombudsmän eller ens Nya Åland som ställer till med allt elände. Det får parterna själva bära det fulla ansvaret för.
När och om detta speciella ärende går vidare kommer Nya Åland naturligtvis att följa det, den skyldigheten har vi när det gäller vårt samhälles makthavare, men vi kommer att ta största möjliga hänsyn till de inblandade barnen.
Problemet försvinner dessvärre inte med att vi tiger om det, varken generellt eller specifikt.
