DELA
© Nya Åland

Det finns hål i det sociala skyddsnätet

”Janne” drabbades av en depression och hans liv föll i spillror. Trots att han bodde på en parkbänk i flera veckor såg inte vi, samhället, att han behövde hjälp.
Det sociala skyddsnätet är bra på Åland, men det finns hål i det.
Inget samhälle klarar sig över tid om man inte tar hand om sina svaga. En klok person, vars namn jag dessvärre inte lade på minnet, sa i Sveriges Radios P1 häromdagen att man kan mäta samhället efter hur det tar hand om sina gamla på ålderdomshemmen. Man kan också mäta det efter hur många barn som lever i fattigdom, hur många familjer som inte har mat på bordet och hur många som inte har något hem.
Mycket är bra på Åland, men samhället har inte lyckats fullt ut när det gäller de som har det svårast. I torsdagens Nya Åland kunde vi läsa om hemlöse ”Janne”. Han drabbades av en depression som gjorde honom oförmögen att fungera. Han slutade bry sig om omvärlden, slutade att betala räkningarna. Till slut tog hyresvärdens tålamod, helt förståeligt, slut och ”Janne” blev vräkt.
Med bara en plastpåse med sina tillhörigheter bodde han på parkbänkarna i Tullarns äng. När sommaren kom till sin ända tog han kontakt med sjukhuset och fick hjälp.

Historien om ”Janne” är ovanlig på Åland, men personer med hans historia finns. Och en del av dem fångas inte upp av det sociala skyddsnätet vi alla tar för givet ska finnas där när våra liv inte längre går den väg vi hoppas och tror att de ska göra.
Det finns dessvärre stolar som inte står tillräckligt tätt för att förhindra att människor faller mellan dem.
Det är inte lätt för ett litet samhälle att klara av alla åtaganden när det gäller vård och omsorg och sociala trygghetssystem. Men det är viktigt att vi lyckas göra det, trots svårigheterna. Inte bara för att det är moraliskt och etiskt rätt, utan också för att det är en förutsättning för att vara en attraktiv plats att bo och verka på.
Ingen vill bo där man inte blir omhändertagen om det värsta inträffar. Och det bästa sättet att bevisa att Åland är en plats där den sociala tryggheten är viktig, är att ta hand om de minst lyckligt lottade.

Fallet med ”Janne” är ett exempel på hur samhället har blivit mer anonymt. Naturligtvis borde någon ha slagit larm om ”Jannes” situation. Någon borde ha sett en människa i utförsbacke, en människa som inte mådde bra. De sociala myndigheterna har förstås ett ansvar i fall som detta, men också vi alla andra som står runt omkring.
Att låta ett samhälle grundas på inställningen ”sköt dig själv och skita i andra” är inte rätt väg. När egoismen gör att vi inte ser när våra medmänniskor far illa, då kan vi mäta in ett samhälle som mår dåligt, ty samhälle mår aldrig bättre än sina medborgare.
Måhända låter detta som rena rama socialismen i vissa öron, men då har de missförstått grunderna för ekonomiskt välstånd. Ett lyckligt och tryggt folk ger bättre förutsättningar för en god ekonomisk utveckling.
Att känna att samhället eller mina medmänniskor tar emot mig när jag faller, ger en trygghet i vardagen. Det ger oss mod att våga bryta ny mark och gå nya vägar. Och det är så ett samhälle utvecklas och ligger i framkant.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax