DELA
© Nya Åland

Det brinner i räddningsvärlden

Mariehamn eller Jomala.

Jomala eller Mariehamn.
Stad eller landsbygd.

Professionalisering eller ideellt arbete.

Var ska makten sitta?

En gemensam räddningsmyndighet för Åland är en evighetsfråga. Det har ältats och vältats i åratal. Det finns en lag som förutsätter att det ska finnas en gemensam räddningsmyndighet.

Landskapsregeringen har föreslagit att den ska placeras i Mariehamn, och det finns i detta nu inga vettiga argument för att inte göra så.

Utom att det finns.

Utom att misstron från landsbygdskommunerna, från kommunförbundet och Jomala kommun är så kompakt att man till och med fattat beslut om att upplösa en grupp som landskapet tillsatt, utan att ha mandat för det.

I botten av bägaren finns oron, legitim eller inte, att placeringen av den nya räddningsmyndigheten ska göra att kommunerna och de frivilliga brandkårerna fråntas bestämmanderätten över sina materialanskaffningar och servicenivåer, och att allt så småningom centraliseras till Mariehamn.

Denna oro är det som driver motståndet och debatten, förstås i kombination med lite gammaldags hederligt revirpinkande och lite hävdvunnen rivalitet mellan kårerna.

När en konflikt pågått så länge som slitningarna i denna fråga, blir det lätt en självantändande brasa. Så fort nån kommer med ett argument eller en lösning så sprakar gammalt groll upp igen, och den sam- och helhetssyn som borde prägla räddningssamarbetet lyser med sin frånvaro.

Ärligt talat solkar detta ner hela bilden av den frivilliga brandkårsverksamheten och kommunernas förmåga att se till mer än sin egen kommuns omedelbara nytta.

De frivilliga brandkårerna är viktiga och värdefulla. De gör ett arbete som inte bara är viktigt ur säkerhets- och räddningssynpunkt, utan socialt och kulturellt och för att bevara sammanhållning och grannsämja.

Tvyärr har kårerna också konserverat en mikropatriotism och kåranda som blivit exklusiv och uteslutande och som känns hopplöst omodern. Den ställer sig i vägen för möjligheten att se Åland som helhet, och att nyktert avväga vad som är praktiskt och kan spara pengar, för att man är rädd att varje förändring ska vara till det sämre för just den plätt man själv står på.

Kansliminister Wille Valve har en grannlaga uppgift att lotsa förslaget till någon form av godtagbar kompromiss. Det som talar för att det ska lyckas är att det helt enkelt måste göras.

Det man rimligen kan vänta sig att landskapsregeringen kommer till, är att man tar beslutet att placera den nya räddningsmyndigheten i Mariehamn. Där finns möjligheten till synergieffekter, det där magiska som helt enkelt handlar om att människor på samma ställe börjar jobba ihop.

För att sockra kompotten och ta tillvara de konstruktiva förslag som framkommit blir det några kompromisser, men kansliministern får nog bereda sig på en sak: när det gäller brand- och räddningsväsendet och de olika viljor som tampas inom kårerna finns det ingen möjlighet att tillfredsställa alla.

Gör det som är bäst, inte det som är populärast.