Det börjar bli hög tid att debattera debatten
När någon anklagar ”medierna” för olika saker, så handlar det sällan om samtliga medier. Ibland avses ett medium, ibland ett annat. Men kritikerna gör det lätt för sig och drar alla över samma kam.
Är det lättja eller är man rädd för att pricka någon?
Landskapets förvaltningschef Arne Selander har stuckit ut hakan och kritiserat medierna i ett internt personalblad. Han säger själv att det är gjort med glimten i ögat och tror att också de som läser texten uppfattar det så.
Sannolikt. Vem tror på fullt allvar att Selander tycker pressmeddelandena skall gå in i tidningarna utan redigering? Men det är inte alltid ironi går hem när utomstående tar del av innehållet.
Selander har mer att säga. Han påstår att det ibland är svårt att känna igen det som sagts på en presskonferens i det som tidningarna skriver.
Han tycker att ”udda personer” med avvikande uppfattningar ibland får stort mediautrymme.
Och så ser han den hårda konkurrensen mellan tidningarna på Åland som orsak till att texterna spetsas till – på ett inte alltid sakligt sätt, kan man förstå.
Dessutom hävdar han att tidningarna blir allt mer politiska, något som nya kommunikationschefen Björn Häggblom också har påstått helt nyligen.
Tidningen Åland gör ett stort nummer av kritiken. Det visar sig att Selander i ett par fall uttryckligen har avsett kontroverser med den tidningens chefredaktör.
Och uttalandet om ”udda personer” handlade i slutändan om en anonym insändare, som kritiserade Selander och andra på ett osakligt sätt. Insändaren publicerades i tidningen Åland, den stoppades hos oss – villkor för publicering var att avsändaren satte ut sitt namn.
Men inget av detta säger Selander i sin ledare i personalbladet. Han talar om medierna och om tidningarna.
Det är möjligt att han i en intervju för Nya Åland hade tagit fram exempel på saker som vi har vinklat osakligt. Men om sådana finns, varför har han inget sagt tidigare?
Det är litet fegt. Eller åtminstone gör han det bekvämt för sig. Nya Åland har ingen ambition att framstå som bäst i klassen sett ur makthavarsynvinkel, men inte vill vi heller stämplas för osakligheter som andra har begått – anses ha begått, borde man kanske säga.
Ett intressant påstående är att tidningarna blir allt mer politiska. Häggblom antydde i sitt inlägg tidigare mer eller mindre att ledarskribenterna går omkring med partibok. Och Selander tycker politiken sprider sig också till nyhetssidorna.
Om det är politik att ställa frågor om vad olika beslut medför av för- och nackdelar för vanligt folk, så visst. Om dagisavgiften stiger med 50 procent så frågar vi kanske inte en chefstjänsteman hur det påverkar familjens budget. Vi kanske väljer en litet mer lågavlönad.
Ett politiskt val, men inte ett partipolitiskt.
Däremot har vi under årens lopp sett chefredaktörer komma från politiska uppdrag eller gå till politiska uppdrag. Också på Nya Åland har det hänt en gång: Hasse Svensson satt i lagtinget för liberalerna, men det var många år efter att han slutat på tidningen.
Att det då och då uppstår missförstånd eller någon snappar upp en förflugen replik är ingen katastrof. Att tjänstemän och journalister inte alltid förstår varann ligger i sakens natur. Men om de inte förstår varför de inte förstår varann och om denna dubbla oförståelse leder till onödiga fnurror, då finns det anledning att göra något.
Då kunde någon bjuda in någon på kaffe så man i lugn och ro kunde diskutera hur tjänstemän uppfattar det journalister gör och tvärtom. Båda arbetar för allas vårt bästa, så det är onödigt att spilla energi på att vara sura på varann.
Ålands journalister ordnade för några år sedan en liknande träff mellan polis och journalister – en givande träff som klargjorde olika saker samtidigt som den förhoppningsvis rensade luften. Kanske skulle det vara dags för en ny insats!
