DELA
© Nya Åland

Det blev ingen kvinnlig biskop, men inte heller en motståndare

Biskopsvalet i Borgå stift är inte avgjort ännu. Men vid det här laget vet vi att det är två män som gick till slutomgången.
Det blev inte Juanita Fagerholm-Urch, tyvärr. Det hade suttit bra att äntligen få en kvinnlig biskop i det land, som var näst intill först i världen med kvinnlig rösträtt.
Men det blev inte heller Henrik Perret. Får man säga tack och lov?
Man kanske inte borde lägga sig i eller kommentera ett biskopsval om man saknar kyrklig förankring, men vissa saker handlar inte bara om kyrkan.

I en av de debatter som föregick biskopsvalet – där Perret kom väldigt lindrigt undan i sin syn på kvinnliga präster – så uttalade han sig i stil med att det var dags att sluta tjafsa och istället koncentrera sig på det viktiga. ”Tjafset” var alltså frågor om hans motstånd mot kvinnliga präster.
Han påstod också att folk är trötta på tjafs. Och så kom han dragande med att han är god vän med många kvinnliga präster på det personliga planet.

Men nu handlar ju inte valet om vem som förmår vara god vän med vem. Utan vem som skall leda arbetet.
Och samtidigt som första ronden i biskopsvalet avgjordes och Perret föll ut kom biträdande justitieombudsmannen med klara besked: Religionsfrihet innebär inte att en präst får vägra samarbeta med kvinnliga kolleger.
Man får tycka vad man vill. Man får tänka vad man vill. Men man får inte i handling kränka någon annans grundläggande rättigheter. När man ser det i tryck är det fullkomligt klart att det måste vara på det sättet. Hur annars?
Frågan är om det överhuvudtaget var juridiskt korrekt att låta Perret kandidera, sett mot bakgrund av hans uttalande att han inte kan tänka sig att prästviga kvinnor. Var och en får stå för sin åsikt, visst. men i det här fallet handlade det om en åsikt som går emot det som den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har gått in för.
Det är fullt möjligt för enskilda att gå samman i en religiös grupp, där översteprästen skall vara man, minst 75 år och ha helskägg. Eller där andakten måste förrättas i ett stall med dörren mot öster. Men då är man överens om det.

Det är 21 år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Finland. Juanita Fagerholm-Urch var en av dem. Men än är tiden inte mogen för en kvinnlig biskop.
Med tanke på att det tog över 80 år innan landet fick sin första kvinnliga president så skall man kanske inte förtvivla, utan hellre konstatera att det är på gång.

En av de stora utmaningar som den nya biskopen får ta itu med är samkönade par – skall kyrkan välsigna dem eller inte?
Också här kunde man säga att det är upp till kyrkan att besluta vad man vill ha innanför sina väggar. Det är tillåtet att vara hur sekteristisk som helst så länge man inte bryter mot lagarna i samhället. Och det finns ingen lag som säger att samkönade par skall välsignas.
Däremot har staten överlåtit en del myndighetsutövning på kyrkan. Till det kopplas ett intresse att kyrkan uppför sig anständigt. Så det är faktiskt inte enbart upp till medlemmarna i kyrkan hur saker och ting sköts.
Av de två kandidater som nu återstår är Björn Vikström för välsignelse medan Sixten Ekstrand, med rötter i den österbottniska väckelserörelsen, är emot. Homosexualitet avkriminaliserades i Finland 1971, vilket är förskräckande sent. Men inom kyrkan – kärlekens tempel – har det ännu inte skett. Skulle det inte vara dags?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax