Det behövs tillsyn av mer än Paf
Kansliministern vill ha en tillsynsmyndighet för Paf så snart som möjligt. Det är bra, men det är fler verksamheter som måste stå under tillsyn i landskapet.
Frågetecknen kring Pafs agerande i förskingringsärendet sätter också ljus på frågan om de dubbla roller som landskapet ofta besitter, den där man är både ägare och tillsynsmyndighet. Kansliminister Gun-Mari Lindholm säger att hon hoppas att en tillsynsmyndighet för Paf kan vara på plats hösten 2014.
Det är bra, det är definitivt nödvändigt och det borde ha gjorts för länge sedan. Men det är också viktigt att de styrande ser att det inte bara är tillsynen av Paf som behöver bättre tillsyn.
Vid sidan av Paf finns det som sagt fler exempel. Det mest tydliga just för närvarande är ÅHS. Den organisationen har uppenbara problem. Budgeten sprängdes under fjolåret på ett näst intill spektakulärt sätt. Den politiska ledningen av ÅHS, styrelsen, verkar inte ha grepp om verksamheten. Personalens misstroende mot ledningen är utbrett. Sjukhusdirektören hoppade av två gånger i fjol.
Kort sagt, det är kaos.
I den utredning av ÅHS som gjordes av Håkan Fant 2009 konstaterades att kostnaderna stigit betydligt mer än intäkterna. Uppenbart är att den utvecklingen fortsatt nu fyra år senare.
Här har landskapsregeringen, den sittande och den tidigare, stort ansvar för misslyckandet. De enda ljuspunkterna för närvarande verkar vara att en ny direktör, som förhoppningsvis kan återställa de anställdas förtroende för ledningen, är på väg in och att ÅHS fortfarande ger god vård åt ålänningarna.
Frågan är om ÅHS-problemen kan och ska rättas till av styrelsen och ledningen. Många av personerna i just dessa funktioner har suttit med och sett verksamheten rasa samman. Klarar de verkligen att se vad som behöver göras för att sätta kolossen på fötter igen?
ÅHS skulle behöva ytterligare en fristående belysning, gärna en som ger en tydlig beskrivning av hur en ny och bättre organisationsstruktur kan byggas, där medarbetarna kommer till tals och därigenom engageras i kostnadskontrollen på ett bättre sätt i vad är fallet i dag.
De senaste åren har ÅHS delats upp, snarare än fogats samman. Mycket av skulden i detta måste åläggas den tidigare direktören Peter Rask och styrelsen som i omgångar och offentligt gått hårt åt delar i personalstaten. Så bygger man inte samhärighet, så bygger man inte lag. Och bygger man inte lag, får man inte alla att jobba åt samma håll.
ÅHS är den i särklass största posten i landskapsbudgeten. Därför måste också kontrollen och styrningen av verksamheten skötas betydligt mycket bättre än i dag. Idéen om att tillsätta styrelsen med sakkunniga proffs snarare än politiker har sina poänger och bör övervägas av regeringen. Då skulle styrelsen förmodligen ge en betydligt bättre stöttning till ledningen.
Som jämförelse kan man titta på Karolinska universitetssjukhuset där styrelsen till en majoritet består av folk från tankesmedjor, näringsliv och sjukvårdsbranschen. Låt gå att flera är ”politiskt stämplade”, men de är inte tillsatta som partimedlemmar utan för att de besitter stor kunskap om vård.
Landskapsregeringen hr aviserat att man i samhällsstrukturreformen vill särskilja förvaltning och tillsyn, där landskapet ska tillse det senare. Det är bra, men ännu har vi inte sett något av detta i samtalen kring reformen.
Regeringen borde lägga mer vikt vid detta i diskussionerna kring hur framtidens Ålands ska se ut. Risken är annars att denna, verkligt betydelsefulla, fråga hamnar i skymundan. Eller, ännu värre, försvinner i besparingarna.
