DELA
© Nya Åland

Det är nu eller aldrig för självstyrelselagen

Tre och ett halvt år. 14 ledamöter och 3 ordföranden. Aldrig har möjligheterna varit större. Aldrig har riskerna varit så stora.
Måtte kommittén som ska reformera Ålands självstyrelse lyckas.
I torsdags blev så den parlamentariska kommittén som ska reformera den åländska självstyrelselagen klar. Åtta representanter från den finländska riksdagen, sex från lagtinget ska tillsammans med redan klara ordförande Tarja Halonen och hennes både vice ordförande Gunnar Jansson och Teija Tiilikainen mejsla ut framtiden för förhållandet mellan riket och öriket.
De går snabbt att konstatera att det finns många saker i både sammansättningen av kommittén och mandatet den fått som bådar gott för de kommande tre och ett halvt årens arbete.
Om vi börjar med personerna så finns idel Ålandsvänner och personer med god Ålandskännedom bland riksdagsgruppens ledamöter. Flera har både besökt och uttalat sig med värme om Åland och dess speciella ställning, liksom behovet av förnyelse i självstyrelselagen. På båda sidor finns det gott om rutin av arbete med självstyrelselagen efter erfarenheter från både Alec Aalto-gruppen och Gunnar Janssons kommitté som tidigare lagt fram sina respektive förslag. Förslag som nu ska tas i beaktande av den nya kommittén.
Men lika viktigt är vad personerna i kommittén har för ställning. Att det handlar om tunga parlamentariker, inte högre tjänstemän eller konsultande utredare, ger kommittén en större legitimitet och förhoppningsvis också en större genomslagskraft när så småning om kommitténs förslag ska upp till förhandling i de två parlamenten.

Också själva mandatet som regeringen i Helsingfors givit kommittén är viktigt. Det är ett tydligt uppdrag att förnya självstyrelsen. Det är ett nära nog jämställt lag som ska göra det, där Finland har lika stor makt som Åland.
Arbetsspråket är fastslaget till svenska.

Förutsättningarna är således mycket goda att vi under våren 2017 ser ett bra förslag till ny självstyrelselag. Men det finns, som alltid, en baksida. Just eftersom kommittén är fylld med ”Ålandsvänner” och gräddan av lagtingsadel finns en påtaglig känsla av ”nu eller aldrig”.
Skulle kommittén misslyckas med sitt uppdrag och leverera ett resultat som inte hela kommittén stöder eller något av parlamenten inte kan ställa sig bakom, lär det ta lång tid innan nya försök kan bära frukt. Om de båda sidorna stångar sig blodiga för sina egna argument och låser förhandlingarna riskerar vi att få en allt djupare klyfta mellan riket och Åland, som kommer att ta årtionden att överbrygga.
Här vilar ansvaret tungt på både ledamöter (att ha öppna sinnen) och presidiet (att inte låta diskussionen fastna i omöjliga frågor utan ständigt föra den framåt).
Förhoppningsvis går alla in i arbetet med insikten att ingen kommer att få allt, men att man ska kämpa för att alla ska få ett så bra förslag som möjligt.

För både riksdagsrepresentanter och lagtingsditon är det viktigt att stiga in i arbetet inte utifrån låsta positioner, utan från utgångspunkten att man gemensamt ska ta fram en ny självstyrelselag som gynnar både Finland och Åland.
Även fortsättningsvis kommer med all sannolikhet Åland att tillhöra Finland. Även fortsättningsvis kommer Finland att ha skyldigheter gentemot Åland. Men likväl finns det mycket mellan dessa båda utgångspunkter som behöver åtgärdas.

Kommittén har ett tufft uppdrag, och kanske det viktigaste för Åland i modern tid. Men förutsättningarna är goda. Och som Gunnar Jansson uttryckte det när undertecknad talade med honom om det arbete som väntar konstaterade den rutinerade vice ordföranden:
– Vi får inte misslyckas.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax