DELA
© Nya Åland

Det är frihetens gränser som är intressanta

Själva Tintin-affären i barnbiblioteket i Kulturhuset i Stockholm är vid det här laget överspelad. Det var ett dumt och förhastat beslut, och nu pratar vi inte mer om det.
Det som fortfarande är intressant är hur gränserna sätts för det passande och politiskt korrekta, och hur vi som läsare, lyssnare, tittare, nyhetskonsumenter eller i debatter ska behandla det som går över gränsen.
I Norden, i Europa, i världen har vi en ständig diskussion mellan två ytterligheter. Å ena sidan det villkorslösa försvaret av yttrande- och tryckfrihet. Å andra sidan oviljan att sprida eller bidra till spridningen av sådant man tror är skadligt, sårande, kränkande eller som kan orsaka skada. Och förstås, känslan av att någon annan kränkt och besudlat det man själv håller för heligt och okränkbart.
I den diskussionen är Tintin-skandalen blott en pytteliten fläck på kulturhus-fasaden.

Att säga: Nej, vi ska inte plocka bort tidstypiskt smygrasistisk litteratur från hyllorna, är väldigt lätt när man tänker efter. Det är ju självklart att en stor del av världslitteraturen, som förstås är produkter av sin tid, innehåller saker som vi i dag anser opassande. 1700-talsförfattaren Jane Austen till exempel, har fullständigt klart för sig att kvinnor är en handelsvara, och att de rikaste männen därmed kan köpa de vackraste kvinnorna. Homosexualitet beskrivs långt in på 1900-talet som en sjukdom och en styggelse.
Svarta, judar, asiater, ryssar, svenskar, danskar, finnar, kvinnor – förr eller senare hittar man böcker som smädar eller förnedrar alla grupper. Och det kan vara riktigt bra böcker också.

Men, låt oss göra det svårare för oss. Ta rabulisten Lars Vilks till exempel, vars bilder av profeten Muhammed som rondellhund skapade en omfattande proteststorm och indirekt orsakade fler människors död. Eller Muhammed-filmen som nyligen fick spridning världen över, och orsakade allt från attacker på amerikanska ambassader till demonstrationer och upplopp. En film som dessutom uttryckligen skapades i syfte att smäda islam.
Eller en bok Kristi sexliv.
Eller spridningen av barnpornografi i form av tecknade serier.

Nånstans där börjar det bli mindre bekvämt att tvärsäkert hävda yttrandefriheten. När det inte handlar om vår rätt att läsa lite daterade klassiker, eller vår rätt att göra och lustiga på andras bekostnad, utan om människoliv och det som är okränkbart för oss.
Där de enkla svaren tryter börjar den viktiga diskussionen, den som den olycksalige Behrang Miri på Kulturhuset kanske ville åstadkomma.
Vad betyder fördomar, historisk ballast, kränkningar och provokationer för samtiden. Hur tar vi debatten inom barnlitteraturen.
Hur hävdar vi yttrandefriheten gentemot de miljontals människor som bara ser kränkningen och som i kränkningen ser en fortsättning av ett västerländskt förtryck och förakt?

Egentligen är det enkelt. Ta diskussionen, varje gång. Gör det svårare för dig själv. Problematisera, problematisera.
Läs Tintin i Kongo en gång till, och fundera på varför någon kan tycka att den är kränkande, och varför kanske du inte gjorde det. Då har vi kommit en bit på väg.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax