DELA
© Nya Åland

Det är dags att regeringen börjar snacka media

Debatten om public service har tagit fart i Sverige och flera andra länder. Här på Åland ska ett nytt mediepolitiskt program snart ta sin form. Får man hoppas på att ministrarna lyssnar till debatten på andra sidan Ålands hav?
Den förra landskapsregeringen lyckades inte under sina fyra år vid makten skriva ett nytt mediepolitiskt program trots att det var ambitionen när den tillträdde. Den i höstas tillträdda regeringen har satt som mål att den ska lyckas där den förra gick bet.

Men debatten om mediesituationen på Åland nu och i framtiden är stendöd.

Det mediepolitiska programmet berättar bland annat vad landskapets eget public service-bolag, Ålands radio och tv (ÅRTV), ska pyssla med för de licenspengar man drar in. Det nu gällande programmet kom till 2011 och är i stora delar minst sagt daterat i en medievärld som utvecklas allt snabbare. Men som sagt, diskussionen om vad ett nytt program ska innehålla är knäpptyst.

Annat är det i andra länder. I Storbritannien förs en högljudd debatt om alla public service-företags moderskepp, BBC, och dess framtid och påverkan för andra medier. Kulturministern har beordrat förändring i stor skala för ”the Beeb”. I Norge har en liknande debatt förts, liksom i Danmark och i Finland har debatten tagit fart det senaste året.

I Sverige har debatten också vaknat, trots att public service-bolagens högsta chefer gjort sitt bästa för att avfärda all kritik. Men när regeringens egen medieutredare, Anette Novak, i mars lanserade en lista på 17 punkter som måste utredas innan Sveriges television, Sveriges radio och Utbildningsradion får förnyat kontrakt med staten.

I fredags, under Mediedagarna i Göteborg, presenterades också Public service-kommissionens (en kommission tillsatt av de största ägarna till kommersiella medier i Sverige). En hel del intressant framkom i utredningen, som dock till delar självklart ska ses som en partsinlaga.

Den kanske mest intressanta tanken, som också tål att fundera på för landskapsregeringen, är att vi borde sluta se på begreppet public service som institutioner som just SVT, SR eller för all del ÅRTV. I stället borde vi se på public service som en funktion. Då, menar kommissionen, kan man öppna för andra än public service-bolagen att producera material för just public service, betalt med licenspengar.

Kommissionen föreslår att svenska staten ska ta pengar från bolagen och i stället lägga i en fond från vilken medieföretag kan söka pengar som uppfyller normerna för public service.

Andra intressanta delar i rapporten är att public service-bolagen måste ta större hänsyn till privata medieföretag och bli mer transparenta. Hänsynen handlar om att de via statliga pengar finansierade jättarna inte ska få konkurrera hur som helst med kommersiella mediehus. Kommissionen påpekar till och med att om så inte sker kan det bryta mot EU:s regler om statligt stöd. Kort sagt: De konkurrerar på väldigt ojämlika villkor.

Kommissionen pekar också på bristen på transparens i de svenska public service-företagen. Här kan man dra paralleller till ÅRTV. Om man söker på det åländska bolagets hemsida hittar man bokslutet – för 2012. Men klickar man på länken finns inte ens det kvar. Hur ÅRTV använder de nästan två miljoner i licenseuro man drar in är svårt att få reda på, än mer hur man fördelar pengarna mellan sina olika avdelningar, teknik, nöjesradio, nyheter och så vidare.

Om landskapsregeringen är allvarliga med att ett nytt mediepolitiskt program ska bli verklighet under mandatperioden borde man lyfta debatten nu. Inspiration och nya idéer finns runt om oss.