Depression en del av så många människors liv
Varför är vi så många som blev berörda av skådespelaren Robin Williams självmord? Var det för att en rik, berömd och begåvad person ändå inte var lycklig, inte ens så där måttligt att han orkade sätta ena foten framför den andra varje morgon?
Var det för att vi tyckte att vi ägde en bit av honom för att vi sett honom i så många filmer och tv-serier? Eller kanske för att vi än en gång blev varse hur skoningslöst och djupt en depression kan beröva en människa livslusten.
I en av Robin Williams filmer, The Fisher King, spelar han en man svårt traumatiserad efter sin frus död i ett skottdrama. För att alls stå ut med livet har han byggt upp en fantasivärld där verkligheten representeras av en eldsprutande drake. Det är en film om skuld, ansvar och försoning, där själva galenskapen var den läkande kraften.
I vårt samhälle, vårt lyckliga välmående Åland är depression och psykisk sjukdom ett snabbt växande problem. De som drabbas är ofta de kreativa, de duktiga, de driftiga. Många som inte orkar komma igenom sjukdomen är ensamma.
Av någon märklig orsak är det fortfarande så att psykisk sjukdom och depression inte bara är jobbiga i sig, utan dessutom fyller den drabbade med skuld och skam för att man inte fixar sitt liv.
Ingen skulle komma på tanken att skämmas för att man fått cancer eller brutit benet, men en psykisk sjukdom skäms man för och kallar gärna något annat.
Det är kanske mest märkligt eftersom psykisk ohälsa är så oerhört vanlig. De allra flesta människor drabbas någon gång under livet av perioder när det är tungt att leva, när världen är svart och håglös och problemen vill växa en över huvudet.
Ibland kan man rentav tycka att det är en nödvändig milstolpe i en människas mognad att ta sig igenom de svarta tiderna och komma ut på andra sidan med större empati för sig själv och sina medmänniskor.
Den typen av svackor är ändå milda, och de flesta kommer igenom dem med samtal, stöd och tid, den största läkekraften. Så är det inte för alla.
Om man nu, förnumstigt, banalt och amatörmässigt får komma med några anvisningar, så är det följande
1. Sluta att slarvigt och nedlåtande kalla antidepressiva mediciner för lyckopiller, med en liten fnysning åt folk som inte tål att vara lite ledsna. Det är inte så medicinerna fungerar, och även om förskrivningen av dem kanske är onödigt stor har de betytt en enorm positiv förändring för många människor.
2. Lämna inte dig själv eller dina närmaste ensamma. Människan är ett flockdjur. Ensamma är vi rädda.
3. Känn ditt värde, inte din prestation. Att prata om alla människors lika värde är inte en form av teoretisk godhet, utan en utgångspunkt för psykiskt välmående. Om du har ett värde som människa, för din flock, i dina relationer, så har du det även när du inte presterar och lyckas. Det låter enkelt, men är det svåraste i världen.
4. Lyft upp dina medmänniskor. Slå inte ner dem. De flesta börjar ändå dagen med att smocka till sig själv mellan ögonen med alla fel och brister som vi alla har.
