Den utnyttjade och älskade allemansrätten
Varje år dyker den upp, allemansrätten. Varje år skriver vi om den, vad rätten för alleman innebär.
Och visst är den värd att skriva om, för den är bra även om en och annan går över gränsen ibland.
När folk hör av sig om allemansrätten så är det så gott som alltid för att något är på tok.
Gästande båtfolk har körts bort från någon vik, fågelskådare har hotats med polis, svampplockare har kört in och parkerat på någons ladugårdsbacke. Eller ställt bilen på en skogsväg så ägaren inte kommer fram med sin traktor.
Det finns många möjligheter att ställa till det om man vill.
I Nya Ålands artikel om allemansrätten i gårdagens tidning säger Helena Blomqvist på landskapets miljöbyrå två kloka saker. Man skall använda sunt förnuft och man skall tala med varann.
Vad säger det sunda förnuftet om hur man rör sig i skog och mark? Är det förnuftigt att snedda över någons gårdsplan för att komma till skogen?
Det finns uppenbarligen människor som tycker det är ok, åtminstone om de gör det själva. Men skulle de i sin tur tycka om att vilt främmande människor tog vägen över deras gårdsbacke ifall rollerna var de omvända? Det gäller att tänka sig in i inte bara sin egen situation utan också den andra partens.
Det finns markägare som betraktar det som stöld, mer eller mindre, om någon bär iväg markägarens svamp och bär från skogen. Detta även om markägaren själv inte skulle klara av att ta vara på allt. Är det förnuftigt att titta snett på dem som ”hjälper till” om man själv får det man behöver?
De ogina markägarna är lyckligtvis få. De flesta vet att bären och svampen räcker till för många fler. Och de flesta vet att just bär och svamp inte är markägarens privata egendom till skillnad från vilt och fisk.
Logiken kan tyckas haltande här, men allemansrätten är ingen lag, den är det som inte står i lag. Den är en sedvanerätt med anor långt bakåt i tiden.
Problemet numera är att alla inte förstår sig på sådana saker. Man har lärt sig att det är fritt att röra sig på andras mark och att det kallas allemansrätt. Och så drar man iväg med sanden sprutande runt däcken in på skogsvägar, där man överhuvudtaget inte har rätt att röra sig med bil. Eller fyrhjuling. Eller moped. Inte utan markägarens tillstånd.
Här kunde skolan hjälpa till.
Förr, när sedvanerätten utformades, hade folk inte bil. Inte heller andra motorfordon. Inte fanns det heller torra fina skogsvägar som man kunde köra bil på flera kilometer in i skogen.
De som rörde sig i skogen gjorde det till fots och det som plockades skulle man själv bära hela vägen hem. Det satte begränsningar som gjorde att det inte behövdes så många begränsade regler.
I dag kan man köra ut tonvis med bär och svamp – om man orkar plocka så mycket. För även om man inte har rätt att köra med bil i skogen utan tillstånd så är det få som låter en sådan sak hindra sig.
Och fortfarande, det är betydligt fiffigare att bären och svampen plockas än att de blir kvar i skogen. Det mesta blir ändå kvar i skogen. Och den som vill tjäna en slant på att sälja kan väl fråga markägaren. Ofta nog blir det grönt ljus. Det är få som själva orkar tömma hela sin skog.
Be om lov att plocka kommersiellt och ge gärna markägaren en korg av skörden. Då kan man vara säker på att få ta för sig också nästa år.
Allemansrätten är något att slå vakt om. Den finns bara här i Norden och vi kan inte ta den för given för all framtid. Men ju bättre vi hanterar den, dess mindre anledning finns det att ändra på den.
