DELA
© Nya Åland

Den ryska björnen tar några varnande steg

Ligger det ryska u-båtar och lurar i den svenska skärgården? Ska man akta sig nästa gång man vill bada naken, ifall ett periskop skulle sticka upp vid badbryggan?
Finns det en reell risk för en rysk invasion?
Svaret på den första frågan måste rimligen vara; vem vet? Det har hänt. Antagligen händer det saker som allmänheten inte vet nånting om, och som kanske ingår i det som militärer över hela planeten kallar ”normal underrättelseverksamhet”.
Knappast bryr sig de som spanar på varann om kärringar som tar sig ett dopp på sommaren.
Knappast tänker Ryssland invadera något av sina västliga grannland.

Däremot är det helt uppenbart och självklart att Ryssland höjt profilen, både militärt och politiskt, gentemot EU, gentemot Nato, gentemot grannländer som Finland och Sverige, som deltar i sanktionerna mot Ryssland med anledning av krisen i Ukraina.
Även om Ryssland långt ifrån är den militära stormakt det en gång var, så finns det tillräckligt med muskler för att flexa lite varnande med dem när man vill påminna omvärlden om att det inte är en domesticerad cirkusbjörn som lagt sig till ro i sitt enorma bo.

Framför allt är Ryssland inte en fungerande demokrati. Ryssland är ett land av oligarker, ett land av etniska konflikter, ett land med stormaktsdrömmar och ett land där en Vladimir Putin, i våra ögon en lätt löjeväckande figur, är en mycket populär envåldshärskare. Han kan i en bisats, lätt road, medge att det nog finns en rysk militär närvaro i östra Ukraina, bara dagar efter att han avfärdat sådana rykten som rent förtal.

Under många år nu har det säkerhetspolitiska läget i mellan öst och väst varit tämligen stabilt, och den nedrustning som blev följden av det kalla krigets slut och Berlin-murens fall har fått oss att glömma den skarpa linje mellan två intressesfärer som delade Europa.
Medan den Europeiska unionen, finanskrisen (ja, faktiskt) och de rasistiska partiernas inlemmande i det politiska systemet visar att Europa väljer demokratiska vägar att hantera mycket svåra problem, har de ansatser som fanns i Ryssland blivit nupna av den sedvanliga ryska vintern av växande nationalism, fattigdom och nostalgi för den tid då Ryssland var stort, vare sig man tänker sig tsar- eller sovjet-tiden.

Det stora hotet är inte att Ryssland skulle agera med någon agenda eller rationell invasionsplan, utan att man helt enkelt är ute och retas och hugger, och att detta speglar både den interna oron i landet och den växande irritationen mot vad man upplever som europeiska försök att lägga sig i ryska intressen och ryska intressesfärer.

Demokrati och mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är värden som gång på gång offras för det som i storpolitiken kallas stabilitet. Det innebär ofta en stabilt repressiv regim, som förmår hålla folk på plats.
Det är en strategi som gång på gång visar sig vara felaktig, antingen när när regimen får storhetsvansinne eller när folket reser sig mot förtrycket. Detta är en sanning som tycks lika svår att ta till sig som att våld som möts med mera våld inte leder till fred.

Och kanske sitter det någon i Moskva som inte har en aning om vad det är svenskarna letar efter, men inte har något emot att folk tror att det är ryssar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax