DELA
© Nya Åland
Foto: Madelen Holmström

Den politiska kvinnokroppen

Kvinnokroppen. Detta märkliga ting som aldrig slutar att skapa debatt. Hysteri. Systemkollaps.
En efter en beslutar franska semesterorter att förbjuda burkinin. Det är den täckande baddräkt, som en del muslimska kvinnor väljer att bära. Kvinnohat i sin obehagligaste form. Vem är du att bestämma vad någon annan skall få sätta på sig? Att tvinga av någon kläderna är exakt lika avskyvärt som att tvinga på någon kläder.

Särskilt sommartid har jag flera gånger hört kommentarer så som ”det måste vara så varmt att klä sig med det där” (då man antyder på hijab, niqab eller burka), ”hon måste nog vara tvingad till det”. Vad hemskt det är om det råkar vara sant. Verkligen. Men att inte låta henne svalka sig genom ett dopp i havet, blir ju då rent ut sagt grymt. Den som tror att man råder bot på kvinnoförtryck genom att inte låta muslimska kvinnor bada, skall ta sig en rejäl funderare. Hat botas inte med hat. Kvinnoförtryck botas inte med mer kvinnoförtryck.

Vi i västvärlden lever i förnekelse. Eller i förblindelse av vår egen överlägsenhet. Vi tror vi är så frigjorda, öppna och tillåtande. Men hur liberal man än tror sig vara, är man inte det så länge man inte tillåter andra att vara konservativa.

Vi hatar smala, vi hatar feta, mest av allt hatar vi kvinnokroppar. Vi låter inte kvinnor klä av sig och inte klä på sig. Denna hysteri, detta fokus på kroppen smyger sig både uppåt och neråt i åldrarna, och tyvärr också till män.

Att vara ful eller tjock är nästan en politisk manifestation i sig. Att inte raka sina ben måste ju vara ett politiskt ”statement”, inte att du helt enkelt är totalt ointresserad av din egna kroppsbehåring.

Vi måste börja ta personligt ansvar för den kroppshets som tvingar in oss i omöjliga mallar.

Hur kan sexåringar tycka att de är tjocka? På grund av media? De kan inte läsa alla bantningstips i tidningarna. Det kan däremot föräldrarna, som framför spegeln drar i sina valkar och klankar ner på sig själva. Eller föräldrarna som har ovanan att kommentera andra vuxnas kroppsform. Barn vet inte från födseln att tjock är dåligt och smal är bra. Eller att vanlig simdräkt eller bikini är det enda som kvinnor får bada i, så länge de täcker det mesta av rumpan och brösten förstås.

Ironiskt nog är kvinnliga bröstvårtor det mest naturliga i världen för småbarn, ja ända tills samhället omprogrammerar dem. Tänk om det känns för de muslimska kvinnorna, som vill bada i annat än burkini, lika onaturligt som det känns för de flesta av oss nordiska kvinnor att bada naken på allmän strand? Obekvämt. Generande.

Vi som arbetar inom media har förstås en viktig roll att spela mot denna fokus på kvinnokroppen.

Jag vill så gärna stå utanför den här kroppshetsen, för jag hatar den så. Men ändå ser jag mig själv vända på myslipaketet och tänka ”hur många kalorier finns det månne i den här?”. Jag ger mig själv en klapp på axeln de dagar jag klarar mig utan choklad. Jag hatar mig själv då jag äter chips. Jag ser flera av mina medsystrar falla djupare in i ätstörningar. Ibland är det svårt att inte dras med.

Tänk om vi en gång för alla skulle inse hur mycket denna fanatiska kroppshets tynger ner oss – antagligen mer än vad bullarna och läsken gör. Tänk om vi istället skulle börja göra saker som vi mår bra av, hur banala de än må tänkas vara. För mig är det att varva grönkål och choklad.

Hädanefter skall vi aldrig, aldrig mer kommentera våra egna eller varandras kroppar. Våra barn skall inte få samma griller i huvudet som vi har.

Det slutar här och nu. Med oss.

Om det vore så enkelt.