Den långa vägen till en ö
Varför är det längre väg från Helsingfors och Stockholm till Mariehamn än från Mariehamn till Helsingfors och Stockholm?
Det är det ju inte, kanske någon invänder. Men visst är det. Inte i kilometer, men mentalt. Möjligen också i obekväm restid, men det är en annan sak.
De som bor på en ö är medvetna om att man inte tar sig därifrån utan planering. Man har koll på när färjan eller flyget går, vet att boka om det är säsong, vet också att utanför högsäsongen brukar det finnas plats ändå. Man vet att resan tar så och så lång tid, beroende på om man tar båten eller flyger.
Allt det där vet man och därför är det inget hinder för att resa. Det finns med i kalkylerna från början.
En som bor på andra sidan Skiftet eller Ålands hav kan mycket väl se allt det här självklara som ett hinder, något som gör att en resa till Åland är näst intill besvärlig. Det känns väldigt långt borta.
– Det finns en gräns på tre timmar. Tar det längre tid att ta sig till en plats så är det mycket avlägset, konstaterade Owe Ronström, professor i etnologi vid Högskolan på Gotland när han besökte Åland nyligen.
Det är intressant att ta del av hans synpunkter på öbor (se artikel på annan plats i tidningen). För visst känner man igen saker och ting.
Vi som bor här i storstaden Mariehamn tycker att vi hänger med hur bra som helst medan de som besöker oss på sin höjd är överraskade över att vi inte är mer efterblivna än vi är. Och det är inte av elakhet. Många av dem som kommer hit vill skaka av sig stressen och jäktet och komma till en litet gammaldags lugn miljö.
Många besökare är utflyttade ålänningar som vill komma ”hem”. Då är det rätt naturligt att de vill återvända till den miljö de en gång lämnade, inte till det nya som har hänt sedan dess. Där känner de inte igen sig.
Och öbor är ju inte dumma, så vi spelar med. Vi plockar ihop gamla grejer i museer, vi ställer upp spelmanslag, reser midsommarstänger, klär oss i folkdräkt och knätofs, allt för att vara turisterna till lags och få dem att spendera sina pengar.
Spelar med?
Den som bor mitt i ett kulturarv behöver inte spela. Mycket finns där naturligt, ger sig själv. Och när turisterna har åkt kan vi koppla in bredbandet igen. Med ett litet leende. För vi har antagligen upplevt detsamma som Ronström:
– Man frågar inte en öbo om nya grepp i Warcraft, utan man frågar hur man gör med en gammal räfsa.
Men en sak som professor Ronström säger verkar inte stämma in på Åland.
Han påstår att öarnas avlägsenhet har fått huspriserna att rusa i höjden, eftersom det är avlägsenhet fastlänningar är ute efter. Som exempel tar han Fårö.
– Där bor snart bara den politiska intellektuella eliten från Stockholm. Skulle vi få en bro till Fårö så skulle huspriserna falla eftersom avlägsenheten skulle minska.
Hur många tror att marken/fastigheterna på Föglö blir mindre värda med fast förbindelse till fasta Åland? Det skulle med stor sannolikhet gå tvärtom. Men det beror på att köparna skulle vara andra öbor, det vill säga fastålänningar. Och de tjusas inte av avlägsenhet utan av framkomlighet.
Men där kan en ändring vara på väg. Landskapsregeringen ser inte lika strängt som förut på kravet på hembygdsrätt om någon vill slå sig ner permanent i en skärgårdskommun. Om många bortifrån gör det, skulle det i så fall betyda ett ökande motstånd mot fungerande förbindelser i skärgården a la Ronströms teorier?
Vågar vi hoppas på att de som väl har tagit sig till Åland känner sig tillräckligt avlägsnade från civilisationen för att accepterar kommunikationer inom själva paradiset? Ifall den tiden någonsin kommer.
