Den eftertraktade platsen lyfts upp än en gång
Finland kanske får tillbaka sin fjortonde plats i EU-parlamentet. Och då ökar Ålands chanser att komma in – eller?
Så länge Åland inte har en egen plats måste kampen fortsätta, men ibland känns det litet som déjà vu, vi har sett det förr.
Europaparlamentariker Carl Haglund (Sfp), som valdes in med hjälp av åländska röster, vill lägga ner Regionkommittén, där Åland har en permanent plats. Han tycker att kommittén kostar betydligt mer än den smakar, den har litet inflytande om ens något. Pengarna kunde användas bättre.
Åland då, skall Åland hamna helt utanför EU-kretsarna?
Nej. Haglund filar på ett förslag att ordna en parlamentsplats åt Åland, det som Åland har eftersträvat allt sedan inträdet 1995. Och som varken Finland eller EU vill lyssna på. Varför det skulle lyckas nu, när det inte har lyckats hittills, det blir inte riktigt klarlagt. Men kanske har attityderna ändrat i parlamentet, kanske finns det ökad förståelse för att EU måste närma sig medborgarna för att ha förtroende och därmed legalitet.
Varje gång EU utvidgas så tittar man på nytt över fördelningen av mandaten. De är i dag, i enlighet med Lissabonfördraget 751. Beslutet om fördelningen mellan länderna togs hösten 2007, då Finland tappade en plats och stannade på 13. Fördelningen baseras på befolkningens storlek, men också så att det i de stora länderna går fler invånare per parlamentsledamot än i de små. Ingen skall ha färre än sex ledamöter och ingen fler än 96.
Inför det beslutet kämpade Finland för att få behålla sina 14 mandat, men förgäves. I något skede försökte man spela Ålandskortet, men fick inte gehör från de andra länderna. ”De skrattar åt oss”, sade dåvarande EU-parlamentarikern Alexander Stubb (Saml).
Haglund begränsar sig inte bara till Åland utan vill med sitt förslag garantera att självstyrda regioner med långtgående ansvar för att implementera EU-direktiv har en plats i parlamentet. Andra har motarbetat en sådan utveckling, eftersom det finns hur många självstyrande områden som helst inom EU, med olika grad av beslutanderätt. Var dra gränsen? Att ingen region kommer upp i Ålands nivå spelar i sammanhanget ingen roll för de övriga länderna.
Så hur kommer det att gå? Är det bäst att ställa in sig på att det inget blir och därför hålla fast vid Regionkommittén? Eller tro på EU-platsen, låta Regionkommittén falla (det beslutet ligger i och för sig varken hos Haglund eller Åland) och så sitta där utan någonting alls?
Haglund har förmodligen rätt i att Regionkommittén inte lever upp till priset, det blir inte mycket resultat. Men med sina 344 ledamöter skapar kommittén möjlighet att, om man så vill, bygga upp kontakter till olika delar av Europa, samlas kring gemensamma problem och försöka få kommissionen och parlamentet att ta sig an dem.
Frågan är hur man vill se kommittén, som en stor och dyr sällskapsklubb eller en ineffektiv, men dock plattform för samarbete? Gärna skulle man se en mer effektiv form för det regionala samarbetet, även om det inte är där Åland hör hemma. Men än så länge handlar det nog om att göra det bästa av det lilla som finns.
Och inte glömma bort att Åland också har en specialmedarbetare vid Finlands EU-representation och, den här mandatperioden, en assistent i parlamentet.
