DELA
© Nya Åland

Den åländska Tea party-rörelsen

I den åländska ekonomiska debatten finns för närvarande ett tryck på kapade kostnader och höjda avgifter/skatter. Retoriken kring dessa argument för inte så lite tankarna till Tea party-rörelsen i USA.
”Den som är satt i skuld är inte fri.” Det citat som Sveriges förre statsminister Göran Persson kanske blev mest känd för ekar fortfarande som en absolut sanning. Inte minst på Åland.
I de ekonomiskt tunga tider som nu råder har kontroll blivit det ledande mantrat. Kontroll över ekonomin, till nästan vilket pris som helst. Vissa falanger inom snart sagt alla de åländska partierna manar till nedskärningar och avgiftshöjningar för att få budgeten att gå ihop. Men få överväger konsekvenserna. Ännu färre överväger alternativet. Inför hotet att bli satt i skuld väljer man i stället att spara, spara, spara.

Det är inte en helt rättvis jämförelse, det är sant, men det är ändå svårt att inte dra vissa paralleller till den amerikanska Tea party-rörelsen när man tar del av den åländska debatten just nu. Från många håll helgar ändamålet – att inte bli satt i skuld – vilka medel som helst.
Problemet blir dock att den modell som i mångt och mycket byggt den välfärd som brukar kallas den nordiska modellen blir åsidosatt. Den som har handlat om att man spar i högkonjunktur och stimulerar i lågkonjunktur.
Att, som vissa debattörer föreslår, för såväl staden som för landskapet spara sig till en budget i balans redan 2014 trots de massiva intäktsbortfall som föreligger är att riskera att både bryta sönder den sociala omsorg som finns och att förlänga krisen.
Risken är överhängande att man ytterligare sänker en redan försvagad köpkraft och därmed äventyrar fler jobb. Det är inte ett sätt att ta sig ur krisen. Det är ett ideologiskt mantra, liknande det som tokhögern i USA använder sig av och som sånär kastade världen i en ny finanskris.

Att använda Perssons mantra är också att inte se till helheten. Göran Persson gjorde en hel del gott för den svenska ekonomin innan väljarna slängde ut honom ur regeringshögkvarteret Rosenbad. Han stabiliserade en ragglande svensk ekonomi till att bli en av Europas starkaste.
Men man får inte heller glömma att Göran Persson, enligt hans egen måttstock, inte var speciellt fri när han lämnade statsministerposten. Sverige hade då en statsskuld på 1,2 biljoner kronor. Efter en nedgång i skuldbördan är Sverige på nytt uppe på den nivån i dag. Sverige har alltså under det senaste året, pressat av krisen, lånat stora summor.
Och betraktas som en av Europas mest välskötta ekonomier.

Så, är det då vettigt att likt den åländska Tea party-falangen till varje pris belägga hushåll med avgifter, höja skatter och kapa kostnader för att nå en budget i balans? Knappast. Visst, man lider av att företrädarna inte lyckades spara tillräckligt i högkonjunkturen före krisen, men man vill inte heller se konsekvenserna av att spara nu. Men är det en hållbar ursäkt?`
Att inte försvaga hushållens ekonomi och att skapa förutsättningar för nya företag och därmed nya jobb kostar. Men är det en kostnad vi har råd att inte ta nu när intäkterna faller och de ekonomiska utsikterna är högst osäkra? Tveksamt, inte sant?

När debatten går på högvarv finns alltid en risk att den som skriker högst vinner. Just nu är det de som motsätter sig lån till offentlig verksamhet och i stället vill spara, spara, spara som skriker högst. Men samhällen och dess trygghet byggs inte genom decibel. De byggs på eftertanke.
Låt så bli fallet också hos oss.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax